I en främmande kropp

BOKRECENSIONER

Kristian Lundberg läser en angelägen debut från Lina Kalmteg

Foto: Lina Kalmteg.

BOKRECENSION. Det skulle vara både arrogant och felaktigt att påstå att Jag såg livet tvingas i mig tillhör genren typiska uppväxtskildringar där unga flickor med ätstörningar beskrivs genom ett klaustrofobiskt jagperspektiv. Det är dock sant till en viss del, men framför allt är Lina Kalmtegs debutroman en skildring av hur det kan upplevas att befinna sig i gränslandet mellan kontroll och förlust och hur snabbt perspektiven kan skifta.

Kalmteg visar inte bara på hur det kan kännas att befinna sig i en kropp som känns främmande – lika mycket blir hennes roman en beskrivning av en tid som kräver att vi ska formas till att bli övermänniskor, likt den Emma Sjöberg som en gång i tiden gjorde reklam för minimjölk.

Kalmteg skriver fram huvudpersonen Hannah. Hennes kropp som tynar bort och den våldsamma kamp som det är leva mitt inne i en spiral av tvång och försakelse. Det är en kontrollförlust som i den sjukes värld i stället blir till en vittnesbörd om styrka och seger. ”Hur vi satt där tillsammans. Hur mamma ville säga att hon skulle se till att tvillingdemonen inte kom tillbaka, fast hon inte visste att den fanns. Hur jag visste att jag skulle behöva den ibland, låsa in mig i den gyllene buren. Bli oslagbar igen.” En mer brutal och ärlig bild av ett destruktivt tvång är det svårt att finna.

Lina Kalmtegs roman är så språkligt koncentrerad och genomarbetad att det på ett sätt knappt ens finns utrymme för läsaren att skapa sig egna bilder och föreställningar. Notera dock att jag skriver ”knappt” – för Kalmteg går aldrig eller ytterst sällan över gränsen och gör romanen övertydlig eller plakatmässig. Det är i stället som att lyssna till en människa som talar efter att ha genomfört en omänsklig ansträngning – eller tvingats hålla andan bara ögonblicket för länge. Världen. Stavas. Fram. Som. Ett.  Telegram. Från. En. Som. Överlevt. Och så kan man väl på ett sätt beskriva Jag såg livet tvingas i mig, som en rapport från en som har överlevt och som nu vill avlägga vittnesbörd.

Det är en roman, inte en själv­biografisk jagroman, även om man i vissa brännande passager kan känna författarens totala närvaro i sin text. Det är ovidkommande om det är självupplevt eller inte, bara en medveten stilist kan forma en text på det viset. Hennes miljöskildringar består inte av en död scenografi som rullas fram för att göra ­tiden synlig, i stället är hon närvarande, i både detaljer och större linjer. En angelägen debut, både språkligt och tematiskt.