Massvåldtäkterna som tystades ner

avFredrik Persson-Lahusen

BOKRECENSIONER

Ny bok avslöjar västallierade soldaternas
övergrepp på hundratusentals tyska kvinnor

Miriam Gebhardt, historiker. Foto: Oliver Rehbinder

Våren 1945 är det tyska nederlaget beseglat. Ute på landsbygden varvas lättnad med oro medan befolkningen väntar på att segrarna ska dyka upp. För ett ögonblick imponeras man av främlingarnas eleganta effektivitet, men snart nog drabbar destruktivitet dem med full kraft. Dörrar sprängs och hus töms. Livsmedel, djur, radioapparater, klockor, kökssilver, smycken och familjeklenoder; allt av vikt och värde släpas med.

Efter det materiella rovet tar det mänskliga vid. Våldtäkterna sker systematiskt och följer ett mönster. Förövarna kommer om natten. Från övervåningen där de sover släpas kvinnorna ner till bottenvåningen. Soldaterna turas om, tar gång efter gång. De är brutala, använder knytnävar och gevärskolvar, tvingar familjemedlemmar att se på. När de är färdiga låter de kamraterna veta i vilka hus de har varit; helvetet fortsätter.

De beskrivna skräckscenerna utspelades i Bayern och förövarna var amerikanska soldater. Detta har gjort historikern och skribenten Miriam Gebhardts färska bok om våldtäkterna av tyska kvinnor under andra världskriget slutskede, Als die Soldaten kamen, till hett nyhetsstoff, inte bara i Tyskland utan även internationellt.

Hittills har historien om det massiva sexuella våld som drabbade hundratusentals tyska kvinnor (och ett inte obetydligt antal män) nästan uteslutande handlat om Röda armén. Romaner, filmer och forskning har befäst bilden av bestialiska sovjetiska övergrepp under flykten i öster och i ruinernas Berlin. Den bör inte bestridas, men breddas med berättelserna om de västallierades brutalitet.

Gebhardt gör detta genom att foga samman självbiografiska nedteckningar och myndighetsdokument (ansökningar om abort och ekonomisk ersättning) med de rapporter om den västallierade inmarschen som katolska präster ålades att författa för ärkebiskopssätet München-Freising. Resultatet är en mångsidig bok som övertygande blandar intellektuell öppenhet med lågmält raseri.

Gebhardt är tveksam till att våldtäkterna orsakades av hämnd allena. De amerikanska soldaterna stördes av tillståndet i de befriade lägren och tyskarnas materiella välstånd, men redan i England och Frankrike hade de begått sexuella förbrytelser.

Att de systematiska övergreppen fortsatte en bra bit in på femtiotalet – vilket underlättades av att utländska soldater inte var underställda det tyska rättsväsendet – antyder att manifesterandet av militär och manlig makt var en minst lika viktig anledning.

Gebhardt är hederlig i sitt hantverk; smusslar inte undan metodologiska svårigheter och redogör för resultatens räckvidd. Hon vet att det är omöjligt att ens kunna närma sig antalet våldtäktsoffer, men vill ändå försöka förmedla brottens omfattning. Utifrån antalet fullgångna graviditeter uppskattar Gebhardt att 300 000 tyska kvinnor våldtogs av västallierade soldater (190 000 av amerikaner) och 560 000 av Röda armén.

Siffrorna skiljer sig vida från tidigare uträkningar. Om det exakta antalet kan man tvista i all oändlighet – reaktionerna på boken har också i olyckligt stor utsträckning bestått av sifferexercis. Men det ändrar inte på slutsatsen att förfarandet var detsamma även om förövarnas uniformer såg olika ut (vilket Gebhardt visar genom att sorgfälligt redogöra också för de sovjetiska förbrytelserna).

Att det historiska seendet förblivit så selektivt har flera förklaringar. Den nazistiska propagandan hade förberett den tyska befolkningen på att rödarmisterna skulle mörda och våldta – av slaviska och asiatiska undermänniskor var inget annat att vänta. Därmed kunde övergreppen inordnas i ett övergripande (rasistiskt) sammanhang och blev lättare att begripliggöra och beskriva. Talande nog har de västallierades våldtäkter – när dessa över huvud taget har tematiserats – tillskrivits svarta amerikaner och franska nordafrikaner, trots att dessa grupper inte var statistiskt överrepresenterade bland förövarna.

Ointresset för de amerikanska, franska och brittiska massvåldtäkterna är också konsekvensen av det kalla krigets politiserade historieskrivning. När de forna fienderna blev den västtyska Förbundsrepublikens nya vänner bländades brutaliteten bort (på samma sätt som man i DDR blundade för den sovjetiske storebroderns mindre smickrande sidor). För att förstärka den antikommunistiska överideologin – och för att få den bruna fascismens besegrare att se ut som dess arvtagare – riktades i stället strålkastarljuset rakt mot Röda armén.

Det vore lätt att låta Gebhardts bok bli del av den svenska andra världskrigsdebatten (som inte har saknat totalitarismteoretiskt taskspeleri), men också orätt mot författarens intentioner och de människor vars förfärliga öden hon framställer.

Gebhardt visar hur kvinnorna gång efter annan har instrumentaliserats och misstrotts. Av sin samtid skyldes offren ofta för att vara lättfotade flickor som frivilligt sov med fienden, något som sedan har upprepats av forskningen. Skuldbeläggandet skapade en tystnad som fördjupades av den patriarkala ”moraliska upprustning” som präglade den tidiga västtyska efterkrigstiden.

Efter Weimarrepublikens dekadens och krigsårens undantagstillstånd var det dags att återgå till normala normer. Hemmafruarna fick veta sin plats och bita ihop. Statlig ersättning blev aktuell först när äkta makar klagade över de ekonomiska bördor som våldtäktsbarnen betydde. Det var kärnfamiljen, inte kvinnorna, som värnades och värdesattes.

Reaktionära revanschister engagerade sig högljutt för kvinnorna, men bara de som drabbats av Röda armén och kunde användas som argument för anspråken på tidigare tyska områden i öster. Den nya vänstern såg å sin sida allt tal om tyskt ­lidande som ett förintelseförnekande frö och ignorerade våldtäkterna, vilket ­också förklarar den feministiska rörelsens oförmåga att intressera sig för offren.

Helke Sanders dokumentärprojekt BeFreier und Befreite bröt 1992 tystnaden på bred front, men precis som i den uppmärksammade spelfilmen Anonyma ett drygt decennium senare syntes bara sovjetiska skurkar till.

Genom att tala också om de västallierade förövarna tar Gebhardt med sin bok ett nytt och avgörande steg. I solidaritet med samtliga offer river hon ner de politiska plakat som skymt sikten och förenklat det förflutna.

Hon synliggör stora sammanhang och små människor, förenar komplexitet med konkretion.

Hennes starka bok stämmer till allmän eftertanke kring hur vi handskas med historien.