Plågsamt - och mycket bra

avAftonbladet

Jenny Högström golvas av Cormac McCarthys ”Guds barn”

Foto: Derek Shapton
Cormac McCarthy.

Det finns scener ur Michael Hanekes film Pianisten som för evigt etsat sig fast i minnet. Som när Isabelle Hupperts prydliga Erika står och insuper doften av en näsduk hon har plockat upp ur papperskorgen i en porrbutik. Eller när hon sätter sig utanför en bil där några har sex, och kissar så det skvalar. Herre. Gud.

Det är Lester Ballard, protagonisten i Cormac McCarthys roman Guds barn från 1973, som – trots olika kön och social status – får mig att tänka på Erika. När den kuslige, efterblivne Ballard med glasartad blick står och runkar utanför en bil där ett par har sex, är analogin närmast total.

Romanen tar sin början då Ballard blir avhyst från sin fars gård och hänvisas till en tillvaro som landstrykare. En tillvaro som i takt med den annalkande vintern obönhörligen går överstyr.

Kanske är det isoleringen som bidrar till förfallet, kanske är det tvärtom. McCarthy introducerar dock Ballard som ett ”Guds barn, en man inte olik er själv”.

I korta avsnitt, ömsom med den allvetande berättarens röst, ömsom med korta muntliga vittnesmål från andra i hans närhet, berättas således Lester Ballards tragiska historia, utmärkt översatt av Kerstin Gustafsson.

Och jag som verkligen trodde jag stod pall för det mesta, måste medge att det ofta är så jobbig läsning att jag måste pausa och hämta andan. För det finns liksom ingen hejd på vad som kan ske när driften övermannar människan. Och i samhällets utkanter finns heller inte mycket som håller henne tillbaka.

Sinnebilden av detta är skrothandlaren och hans familj, med nio mer eller mindre könsmogna döttrar som sedermera ynglar av sig till höger och vänster. När skrothandlaren kommer på en av döttrarna med en älskare ute i skogen jagar han iväg den senare, men kan sedan inte låta bli att sätta på henne själv. Och Ballard, vars slöa blickar sveper över flickorna i sin närhet, kan för sin del inte låta bli att knulla en död kvinna som han påträffar i en bil.

På många sätt läser jag Guds barn som en förstudie till McCarthys mäktiga Blodets meridian från 1985, och No country for old men från 2005, som också kretsar kring manliga outkasts och våldsverkare. De har till och med liknande attribut – som att de pryder sig med mänskliga kvarlevor. Och de känner absolut ingen ånger.

Dessutom är de en del av Historien om Amerika, så som den berättas i westernfilmer, i bluesmusiken eller i tv-serier som True blood, och flera av romanerna har blivit filmatiserade.

Cormac McCarthys driftstyrda dåre har också en del gemensamt med Birgitta Trotzigs romanfigurer. Här finns heller ingen nåd för den som hamnat utanför samhället. Det som ändå gör läsningen någorlunda uthärdlig är naturskildringarna. Parallellt med allt det fasansfulla pågår nämligen naturen, med sin urkraft och obevekliga skönhet.

Författaren tycks säga: människan är också en del av detta.

Det är både mycket plågsamt och mycket bra.

ARTIKELN HANDLAR OM