Sockerchocken

Mattias Svensson om en fet anklagelseakt mot allt det söta

BOKRECENSIONER

Lite ironiskt vore det ändå. Inför varje högtid har myndiga auktoriteter höjt sina varnande ajabajafingrar mot vuxenvärlden: ”Drick nu inget starkt, tänk på barnen! Undvik kött och skär bort fettet! Salta inte!” Alltmedan ungarna rumsterat om stärkta av barntillåtna godsaker som läsk, glass, påskäggsgodis eller julens chokladkartong.

Jo, puritaner har förstås varnat även för sötsakerna, men i jämförelse med ovanstående livsfarligheter har de ändå betraktats som det minst dåliga.

Vetenskapsjournalisten Gary Taubes hävdar att det är precis tvärtom. I boken Bevisen mot socker lägger han fram de indicier som talar för att merparten av våra välfärdssjukdomar, de där som formligen exploderat i varje land som lagt sig till med västerländska matvanor – diabetes, hjärtsjukdomar, cancer, demens – alla kan kopplas till ökad insulinresistens och denna i sin tur till konsumtionen av socker. Mer specifikt komponenten fruktos som kroppen bryter ner på ett helt annat sätt än de flesta andra näringsämnen.

(Trots namnet innehåller frukt inte sådana mängder fruktos att det skulle vara skadligt, de stora mängderna får vi i oss via vanligt socker eller majssirap som används som sötningsmedel i läsk.)

Det vore ändå tråkigt om Taubes hade rätt. Så mycket i vårt samhälle skulle behöva tänkas om.

Foto: Thinkstock
Fruktosmolekyl. Vetenskapsjournalisten och författaren till boken, Gary Taubes, varnar särskilt för fruktos.

I vardagen finns sockret i frukostflingor, yoghurt, juice och processad mat av alla de slag. Till helgen tillkommer sötsaker under eufemismen ”fredagsmys”, och till högtiderna blir det gärna extra allt.

Särskilt otäckt är det förstås att tänka på barnen. Hur många föräldrar har inte glatts över mimiken i sina barns ansikten första gången de fått smaka på något sött? Hur många kalas har inte räddats av tårta, glass och kakor? Hur många gånger har vi inte köpt lugna stunder under bilfärder och resor med en godispåse?

Taubes är noga med att spalta upp sin anklagelseakt i vad han har stöd för och vad som är hypoteser. Läsaren får ett stycke intressant medicinsk historik där Taubes gör sitt bästa för att förklara hur forskningens huvudfåra ständigt jagat andra förklaringar än socker, särskilt fett och salt.

Det har funnits rimliga hypoteser för dessa uppslag, men forskning och myndighetsrekommendationer har också påverkats av intressepolitik. Sockerindustrin har aktivt uppmuntrat dessa andra spår. Med tiden har bevisen för att fett och salt skulle vara särskilt hälsofarligt visat sig vara klena.

Hans egen hypotes har trots sin enkelhet många led i sitt resonemang. Förvisso oundvikligt då det handlar om decenniers ackumulerad sockerkonsumtion med olika effekt på olika individer, men också en anledning till försiktighet i tolkningarna.

Dessutom är livet i västvärlden inte så eländigt som det framstår i boken. Hjärt- och kärldödligheten har i runda slängar halverats sedan 1980-talet och medellivslängden har ökat med omkring tio år. En viktig anledning till att vi numera dör av cancer och hjärtsjukdomar är att andra dödsorsaker eliminerats.

Sådant komplicerar också Taubes tes att ett stort spektrum av sjukdomar och diagnoser hänger ihop. Socker är tänkt att göra oss beroende, och därmed fetare och sjukare. Ändå är det svårt att hitta entydigt stöd för att sockerkonsumtionen totalt sett ökat i Sverige sedan 1960-talet. Svenskarna har blivit fetare, men en stor studie visar att insjuknande i diabetes typ 2 minskat mellan 2005 och 2013.

Mattias Svensson hoppas att Gary Taubes inte har rätt.

Boken har ändå många goda poänger och det är efter läsning svårt att inte dela farhågan för en sockerkonsumtion på senare decenniers nivå. Även om konklusiv forskning saknas är ju var och en fri att testa på sig själv. Om tillräckligt många gör det kan det lägga grunden både för ett naturligt experiment att utvärdera vetenskapligt och för ett bredare livsmedelsutbud utan tillsatt socker.

Jag tycker att Taubes historik över missriktade myndighetskampanjer ger goda skäl att inte dra igång ännu en politisk hetsjakt, nu mot socker. Den som vill agera politiskt borde förstås dra in subventioner och tullskydd som i västvärlden berikar sockerindustrins stora producenter och ger dem politiskt inflytande. Avskaffade tullar och import från fattigare länder skulle förvisso sänka sockerpriset något, men skulle samtidigt minska det politiska inflytande som inhemska sockerproducenter har och länge har haft på västvärldens politiker.

Taubes vill för sin del gå hela vägen och eliminera allt socker. Inte äta bröd, inte potatis, inte köttbullar eller någon annan processad mat. Jag tycker det låter överdrivet. Det var trots allt inte så folk levde före välfärdssjukdomarna. De åt köttbullar med sås, lingon och potatis, och fikade med småkakor och mjölk och socker i kaffet.

Taubes har förstås svar på det också. Den överklass som fick problem i sockerkonsumtionens barndom åt knappt en tiondel av de nivåerna, och det finns inget som säger att skadorna som byggts upp över decennier och i vissa fall överförts mellan generationer går att vända med en smärre minskning.

Det vore som sagt tråkigt om han hade rätt. Just därför borde det undersökas ordentligt.

FAKTA

Vetenskap

 Bevisen mot socker

Gary Taubes

Övers. Helene Sandström

Karneval förlag