Klimathotet är ett eldprov för demokratin

Men försöket att ringa in varför åtgärder dröjer är osammanhängande

avKajsa Ekis Ekman

Publicerad:
Foto: TT
Samtidigt som Australien drabbas av historiskt omfattande skogsbränder röstar befolkningen på en klimatförnekare. Räcker inte demokratin till för att rädda klimatet? Kajsa Ekis Ekman är inte nöjd med svaret hon får i boken ”Upphettning”.

De tio varmaste åren i Australiens historia år har inträffat efter 2005. Torka och bränder har gjort att skördarna minskat med 23 procent, och i den senaste branden dog över en halv miljon djur. I parlamentsvalen fick vallokalerna göra om sina listor då så många var på flykt undan skogsbränderna och befann sig på annan ort. Ändå vanns valet av klimatförnekaren Scott Morrison, som direkt satte igång att bygga världens största kolgruvor.

Klarar demokratin inte av att hantera klimatkrisen? Tänk om systemet med val vart fjärde år inte är gjort för att hantera långsiktiga frågor, utan bara nuet? Hur ska människor frivilligt rösta för att sänka sin levnadsstandard? De frågorna ställer sig forskarna Daniel Lindvall, Kjell Vowles och Martin Hultman i en ny bok, ”Upphettning: Demokratin i klimatkrisens tid”. Lindvall har varit sekreterare i Demokratiutredningen, Vowles och Hultman är forskare på Chalmers om klimatpolitik och energi.


Inledningsvis tycks de mena att demokratin inte räcker till: medan Kina ställer om till solpaneler och eldrivna bilar sackar västvärlden efter. Sverige har exempelvis sänkt sina utsläpp med ynka 2 procent, men det visar sig endast handla om att vår industri flyttat utomlands, så tar man in hela vår konsumtion har vi inte sänkt utsläppen alls.

Behövs det alltså hårdare tag? Men var ska de komma ifrån? Om vi inte kan rösta fram klimatvänliga ledare, vem ska då tillsätta dem?

Trots allt snack alltså – ingen förändring! Chockerande. Flera av forskarna bakom Romklubbens historiska miljörapport från 1972 menar i dag att demokratin måste pausas tills vi har löst klimatproblemen. Väljare tenderar att prioritera de frågor som ligger nära i tid och rum; dessutom finns en stor hämsko i form av fossilindustrin, som författarna benämner ”förnekelsemaskineriet”. 900 miljoner dollar per år spenderar bolag som Exxon och stiftelser som Scaife på att ifrågasätta klimatvetenskapen, vilket förhindrar en demokratisk debatt.


Behövs det alltså hårdare tag? Men var ska de komma ifrån? Om vi inte kan rösta fram klimatvänliga ledare, vem ska då tillsätta dem? Författarna verkar dock lite skrämda av denna slutsats, för de skyndar sig genast att påpeka att det är demokratierna som för klimatarbetet framåt.

Det är i demokratierna klimatrörelserna växer fram, och de flesta länder som driver på för klimatavtal är demokratier. En Greta Thunberg skulle vara otänkbar i Kina, skriver de. Samtidigt, konstaterar de, är ”fullständiga demokratier” (ett index de hämtat från The Economist) betydligt sämre på att leverera. De har nämligen större klimatavtryck än andra länder, förutom de auktoritära oljestaterna i Mellanöstern.

Ju mer korruption, desto mindre roll spelar demokratin, särskilt om korruptionen kommer från fossilindustrin. Och precis efter att ha sagt att Greta Thunberg skulle vara otänkbar i Kina, nämner de att 30 000 klimatprotester sägs ha ägt rum i Kina de senaste åren. De konstaterar att frihandelsavtalen har varit dåliga för klimatet, men Donald Trump är ”nyckfull” med sitt handelskrig med Kina. De auktoritära länderna kan ställa om i ett nafs, samtidigt hänger auktoritet, centralstyrda energikällor som kärnkraft, och klimatförnekande ihop.

Ja, så där håller författarna på och velar fram och tillbaka, för att landa i den triumferande slutsatsen att demokratin har bäst förutsättningar att lösa klimatkrisen, utan att man riktigt förstår hur de kom dit.


Själv tror jag att problemet inte är att författarna är veliga, utan att det ligger i själva problemformuleringens natur. Det är ju inte styrelseskicket som avgör länders klimatavtryck, utan ekonomin. Ju mer tillväxt, desto mer utsläpp – demokrati eller inte. Kanske är det därför boken spretar så mycket.

Författarna har förtjänstfullt lyckats ringa in ett antal anledningar till att klimatåtgärderna dröjer, men de lyckas inte binda ihop dem till en analys, utan hamnar ofta i långa sjok av hoprafsade faktauppgifter om hur många procent polar-isen smälter eller vad någon på Fox News sagt.

Inte heller ser de hur den globala ekonomin hänger ihop. Att oproblematiskt kalla USA ett ”demokratiskt land” utan att se dess roll som världsmakt som håller sig med ett antal lydiga diktaturer som oljeleverantörer, och ser till att diktatorerna sitter kvar för att kunna garantera oljeflödet, är lite väl kontextlöst.


Denna brist på förmåga att se sammanhang blir alltmer irriterande ju intressantare frågor boken ställer. För den väcker verkligen intressanta frågor, som: hur kan konservatismen, som tidigare varit naturromantisk, nu ta ställning för kol och olja? Beror det på att nostalgin har bytt nod: från 1800-talet till bilismens 1950-tal?

Det idealiserade förflutna är inte längre bondesamhället, utan industrialismen. För det är onekligen så att äldre män, uppvuxna på 50-talet, dominerar bland de som förnekar klimatvetenskapen, medan unga människor står i spetsen för klimatrörelsen. Är det möjligtvis så att industrilobbyn kidnappat konservatismen?

Publicerad:
ARTIKELN HANDLAR OM