Aleksej Navalnyj

Rafflande om Putins kamp mot Navalnyj

Detaljerat reportage om vägen till dagens dystra verklighet

Av: 

Maria Zennström

Aleksej Navalnyj i februari, när han dömdes till fängelse.
Aleksej Navalnyj i februari, när han dömdes till fängelse.

BOKRECENSIONER

I sin femte bok om Ryssland efter Sovjetunionens fall beskriver journalisten Kalle Kniivilä hur han i januari 2021, tillsammans med 62 000 andra nyfikna, i realtid via en app följer Aleksej Navalnyjs resa efter sjukhusvistelsen i Tyskland tillbaka till Moskva.

Efter att politikern gripits vid ankomsten till flygplatsen, fattar Kniivilä samma natt beslutet att skriva en bok om honom. Det gör han rätt i; få svenskar tycks mer lämpade att skriva om Navalnyj än Kniivilä som har arbetat som korrespondent
i Ryssland, pressattaché på svenska ambassaden i Moskva och följt Navalnyj i tio års tid.

Boken är ett rykande färskt reportage om händelserna de senaste elva månaderna, efter att den kände antikorruptionskämpen förgiftats med det kemiska stridsmedlet Novitjok under ett besök i den sibiriska staden Tomsk.

Innanför bokpärmarna slutar historien i maj 2021, då den ryska statsapparaten tar till storsläggan genom att terroriststämpla och förbjuda Navalnyjs organisationer.

Förlaget Atlas ska ha en eloge för den snabba utgivningen – det är märkvärdigt att redan i juni kunna ta del av en detaljerad, dokumentär berättelse som sträcker sig 20 år tillbaka i tiden och fortsätter i ett dystert nu, med Navalnyj fängslad i en straffkoloni och flera av hans tidigare medarbetare tvingade i exil, åtalade eller dömda för påstådda brott.

Det som berör mig mest i boken är inte porträttet av den djärve och begåvade opinionsbildaren, vars bana skildras från år 2000 då han gav sig in i partipolitiken. Inte heller ögonblicksbilderna av den modiga livskamraten Julia Navalnaja, som även hon drabbats av oförklarlig sjukdom och förgiftningssymptom under en resa med maken.

Bokens guldgruva är de många intervjuavsnitten; Navalnyjs anhängares egna berättelser om sin syn på dagens Ryssland; medarbetare från kampanjstaberna och antikorruptionsfonden FBK såväl som andra inblandade som på olika sätt bidragit till det politiska arbetet, oftast med betydande risker för egen del, också om det bara handlar om att gå ut och demonstrera.

Det är smärtsamt att läsa att ingenting finns kvar av Rysslands starkaste oppositionella nätverk: de 39 kampanjstaber i olika ryska städer med hängivna aktivister som finns kvar sen presidentvalskampanjen 2018 och utgjort den viktigaste landstäckande gräsrotsbaserade politiska rörelsen i modern tid, men nu tvingats stänga dörrarna och radera sina konton på sociala medier.

Kniiviläs prosa är funktionell och övertygande, samtidigt som den andas sådan sympati med Navalnyj att den nästan kunde ha skrivits av dennes kampanjstab. Anmärkningen är egentligen ingen invändning mot boken, eftersom lojaliteten tycks som en rimlig konsekvens av de politiska realiteterna i Ryssland.

Vad som gör historien verkligt rafflande är återskapandet av hur den ryska repressiva apparaten ser ut i detalj och vilka verktyg den tagit till för att försöka oskadliggöra den farliga fienden.

I bokens dramaturgi blir det nästan en envig mellan Putin som maktfullkomlig president och den betydligt modernare opinionsbildaren.

Författaren Kniivilä låter kapitlen interfolieras av torra, i sak dystra stycken ur Utrikesdepartementets rapport från december 2019 om mänskliga rättigheter, demokrati och rättsstatens principer i Ryssland.

I en radiointervju om den nya boken säger Kniivilä att den ryska statens repressiva åtgärder under 2021 har hårdnat ännu mer, så att inget politiskt arbete i landet nu är möjligt.

ANNONS EXTERN LÄNK

Njut av en god bok i sommar – Prova BookBeat gratis i en månad!

BookBeat.se

Publisert:

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!

ÄMNEN I ARTIKELN

Aleksej Navalnyj

Ryssland

Julia Navalnaja

Kalle Kniivilä