Peo Hansen

Flyktingkrisen blev en ekonomisk framgång

Petter Larsson läser migrationsforskaren Peo Hansens uppgörelse med sparpolitiken som dödar välståndet

Av: 

Petter Larsson

Gränskontroll av flyktingar vid Hyllie station i Malmö 2015
Gränskontroll av flyktingar vid Hyllie station i Malmö 2015

BOKRECENSIONER

Det svenska flyktingmottagandet 2015 blev en smärre ekonomisk succé.
Det kan vara kungarikets bäst bevarade hemlighet.

Redan när tågen rullade in i Malmö ojade sig prognosmakarna i kör. Sverige skulle tvingas låna när statens kostnader för migrationen plötsligt fördubblades. Underskott på 1-2 procent spåddes. Flyktingarna skulle äta oss ur huset. Sedan dess har vi fått höra hur vi måste strypa migrationen för att ha råd med välfärden, mest vulgärt formulerat av justitieminister Morgan Johansson som 2018 tackade den repressiva flyktingpolitiken för att man nu hade råd med sommarbusskort åt ungdomar.

Detta var, och är, de självklara slutsatserna för den som lärt sig att politikens mål är ”sunda statsfinanser”, att budgetunderskott är livsfarligt och att invandrare, särskilt flyktingar, innebär en "belastning", för att använda moderatledaren Ulf Kristerssons ord. Det är också detta snäva statsfinansiella perspektiv mycket av forskningen haft, då man, som till exempel Joakim Ruist, räknat på hur mycket skatt invandrare betalar i förhållande till de stöd de får.

Kommunerna, som ju skötte mycket av den praktiska hanteringen av flyktingarna, gjorde med SKR:s ord ”rekordresultat”.

Men titta på siffrorna.

2016–2018 gjorde staten hela tiden överskott.

2017 kunde Magdalena Andersson konstatera att staten inte lånat en krona, utan tvärtom fortsatt att betala av på statsskulden.

Kommunerna, som ju skötte mycket av den praktiska hanteringen av flyktingarna, gjorde med SKR:s ord ”rekordresultat”. Gödda av statsbidrag för flyktingar visade bara 9 av 290 underskott 2016.

Samtidigt, och viktigare, fick Sverige ett tillskott av arbetskraft som, rätt hanterad, kommer att mildra de demografiska problemen de närmaste årtiondena.


Migrationsforskaren Peo Hansen använder denna mot alla odds flygande humla som sitt främsta argument för att den ekonomiska sparpolitik som präglat Sverige och världen i decennier måste ställas på ända.
I sin nya bok beskriver han hur staten motvilligt tvingades bedriva ett slags flyktingkeynesianism. De statliga utgifterna blev ju omedelbart till inkomster för kommuner, företag och privatpersoner – sådant som inte får plats i de snävare statsfinansiella kalkylerna. Tack vare dessa stimulanser sköt tillväxten i höjden, arbetslösheten minskade och skatteintäkterna ökade.

Peo Hansen är professor i statsvetenskap vid Linköpings universitet

Den första slutsatsen är att ett stort flyktingmottagande kan vara en god affär även för budgethökar.

Det är viktigt nog. Om den tanken får fäste vrids ett av invandringsfiendernas vapen ur deras händer, även om det förstås också är riskabelt att börja räkna mänskliga värden i kronor. Vi ska ju ge människor skydd, oavsett om det är lönsamt eller inte.

Den andra slutsatsen är mer komplicerad och långt mer omvälvande. Avslöjar inte det svenska experimentet att idén om ständiga statliga överskott är feltänkt?

Hansen var redan under flyktingkrisen förbluffad över hur motsägelsefullt Europas politiker agerade: här sökte sig hundratusentals arbetsföra människor till en snabbt åldrade kontinent, vars myndigheter i decennier oroat sig över den stundande bristen på arbetskraft. Det borde ha varit en välsignelse. Så gick också inledningsvis argumentationen från både tyska och svenska regeringen.

Nödens höst 2015 hivades ju reglerna i papperskorgen, utan några katastrofala konsekvenser. De visade sig vara politiska konstruktioner, inte hårda ekonomiska lagar.

Den gåta boken försöker lösa är varför de vände på klacken.

Hansens svar är att de insåg vad som stod på spel: dogmen om ”sunda statsfinanser”. Nödens höst 2015 hivades ju reglerna i papperskorgen, utan några katastrofala konsekvenser. De visade sig vara politiska konstruktioner, inte hårda ekonomiska lagar.

Det är denna självpåtagna tvångströja som är Hansens verkliga måltavla.
Till sin hjälp tar han den skolbildning som kallas den Moderna monetära teorin, och som bland annat går ut på att statliga överskott aldrig kan vara ett självändamål. En stat med egen valuta fungerar inte som ett hushåll eller ett företag: den kan alltid skapa mer pengar, och de ska användas för att få samhället att fungera. Det är verkliga resurser – sådant som arbetskraft, kraftstationer, vårdplatser – det kan råda brist på. Funktionell ekonomi kallas det ibland. Den ekar av Ernst Wigforss angrepp på den ”dårhusmässiga” politik som på 30-talet prioriterade sparsamhet framför att skapa arbete.


Låter det som önsketänkande? Skulle den politiska viljan stå över de finansiella realiteterna?

Well, om flyktingkrisen gav oss en glimt av ett nytt ekonomiskt tänkande, som sätter samhällets behov före budgeten, så slogs fönstren upp på vid gavel med coronan. I varje land stod nu politiker och riksbankschefer på rad för att säga en och samma sak: pengar är inte problemet. Vi betalar vad det kostar. Det vi behöver är verkliga resurser: sjuksköterskor, läkare, respiratorer, vaccin.

Jag är rätt säker på att det nu står en hoper ortodoxa ekonomer redo att slita Hansen och hans MMT-gurus i stycken med inflationsvarningar och räntechocker. En sådan debatt vore välkommen, eftersom det skulle innebära att det som har betraktats som orubblig klokskap i decennier skulle framstå som en teori bland andra. Men eftersom det inte finns någon kraftfull politisk rörelse som driver kritiken, så är risken att de snarare låtsas som att det regnar.


Det vore en katastrof för framtiden. Åtstramningspolitiken har ju redan resulterat i stängda gränser och en för pandemin totalt oförberedd sjukvård. Nu står den också maktlös inför vår tids överlevnadsfråga: en klimatanpassning som oundvikligen kräver enorma offentliga utgifter för att lyckas.

ANNONS EXTERN LÄNK

Njut av en god bok i sommar – Prova BookBeat gratis i en månad!

BookBeat.se

Publisert:

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!

ÄMNEN I ARTIKELN

Peo Hansen

Joakim Ruist

Morgan Johansson

Flyktingpolitik