Zadie Smith tillbaka i fattiga förorten

BOKRECENSIONER

Nya romanen NW mörk och kaotisk men samtidigt en bejakelse i att visa världen som den är

Foto: Zadie Smiths (född 1975) nya bok är mer experimentell än de tidigare. Foto: Dominique
Nabokov

Sju år efter senaste romanen Om skönhet, en klassiskt ”genomskådande” och kvick historia om två etniskt mixade akademikerfamiljer i Boston, återvänder Zadie Smith till London och förortsmiljön från Vita tänder, succédebuten som hon skrev som 22-årig litteraturstudent. Hennes nya roman NW utspelar sig, som titeln anger, i nordvästra London. Där växte hon själv upp i en så kallad council estate, ett kommunalt subventionerat bostadsområde där invandrare från de forna kolonierna, karibier, indier, pakistanier, nigerianer, somalier, samsades ganska väl med fattiga britter, mest irländare.

NW är en mer kaotisk och ångestriden, men uppslagsrik och till formen närmast experimentell samtidsroman jämfört med hennes tidigare. Den består av fyra olika Londonbors erfarenheter i ett Ulysses-inspirerat språkflöde med enorm uttryckstäthet. Texten – de olika romanpersonernas existentiella lägesrapporter – numrerade minnen, en hel obruten novell, dialogscener, citat ur musiktexter (några få ord av Nas var tydligen hiskligt dyra att trycka), dagboksnoteringar – skulle aldrig gå att omvandla till EN berättelse. Ju mer man kommer in i NW desto mer inser man hur ”orealistisk” en konventionell romanform är när det gäller att fånga alla detaljer och all mening som Smith har fått med i den här fria men komprimerade formen.

Leah, 35, rödhårig och blek, växte upp i samma council estate som Natali, vars mamma är från Jamaica. De var bästisar i skolan men deras olika grad av ”framgång” har med åren dämpat förtroligheten. Natali som växte upp som Keisha men bytte namn på universitetet är välavlönad advokat, gift med en Ralph Laurenklädd italiensk-karibisk affärsjurist, de har två gulliga barn, givetvis barnflicka och ett extremt dyrt hus vid parken.

Leah som pluggade filosofi utan mål är anställd av kommunen på en avdelning som fördelar lotterimedel till behjärtansvärda projekt. Hon och franskafrikanske maken, frisören Michel bor sämre än Natali och Frank, men äktenskapet är bättre.

Leahs och Natalis tankar om sina egna liv, deras vardagliga oro och förvirring upptar mest plats i NW. Trots att Natali har uppnått allt man nuförtiden önskar är hon inte alls nöjd och glad. Och fastän maken Michel längtar efter barn gör Leah sin tredje abort i smyg utan att riktigt förstå vad hon är rädd för.

Utanför Leahs och Natalis ordnade parliv, i delvis samma kvarter, pågår helt andra sorters liv. Nathan som båda barndomskompisarna var dökära i när han var charmig tioåring lever kvar i samma del av stan, men nu som hemlös och tandlös knarkare, fortfarande i tonårsuniformen huvtröja och gympaskor. Varje natt flyger han högt, varje dag får han ihop pengarna på olika dåliga sätt.

Smith moraliserar aldrig, varken över Natali, som aldrig kommer loss från sin underklassuppväxt och dess fantom­smärtor eller över Nathan, eller över en sån som cracktjejen Shar, som bankar hysteriskt på kvarterets alla dörrar men bara lyckas lura pengar av de mesigaste, som Leah. Smith ger alla sina personer egenskaper som överraskar.

NW är inte alls lika försonande humoristisk som Vita tänder eller Om skönhet. Här finns en sorg över sidorna, även när folk pratar sådär roligt snärtigt, en vodka­vass soho-dam på sitt sätt och en gammal pårökt rastafarifarfar på sitt. Hon skriver underhållande och mörkt ironiskt men ingen kan blunda för understråket av hopplöshet. Att Natali arbetar stenhårt och gör en lyckad klassresa uppåt betyder ju inte att hennes syskon och mamma kommer ur sin sits. De bor kvar i samma slitna trea i Caldwell där också storasystern Charlene flyttat in med sina två små barn.

Men trots att NW är mörk och oroande tycker jag verkligen om den. Det finns en bejakelse i att visa fram världen som den är, orättvis, osammanhängande, ofattbar.