Slutet på familjelyckan

Barbro Westling läser Cilla Naumanns Den oändliga familjen

Foto: Charlie Drevstam
Cilla Naumann
BOKRECENSIONER

Martin Wickströms ultrarealistiska målning av en 30-talsfasad, vackert skuggad av träd, fångar ögat på omslaget till Cilla Naumanns nya roman. Den familj det handlar om bor dock högt ovan skuggande träd, fåglar och markkontakt. På nittonde våningen i höghuset Nyponet på Östermalm, där trycket utifrån skapar ett ständigt vinande ljud, en känsla av svindel och där det skarpa ljuset skär in i alla vrår.

I boken är det tre berättare, äldsta dottern Isabel och hennes mamma Mary men också Anna. Hon har en gång vuxit upp i huset mittemot, och kretsar därför ihållande kring sin barndoms avgörande minnen, fantasier, reliker och föraningar. Så handlar historien inte bara om hennes egen uppväxt utan vidgas till den främmande familjen och deras sista olyckliga tid.

Jag vet inte men jag tror jag vill kalla det hoppfullt. En forskartjänst på Kungliga Tekniska Högskolan väntar på fadern som anländer till Stockholm med fru och två döttrar. Familjen kommer från soliga Kalifornien till det isiga, mörka och blanka nord. Ödesmättat är allt redan från början.


”Den oändliga familjen” är en dramatisk roman, känslomässigt stark och existentiellt drabbande. Med oskattbar uppmärksamhet urskiljer Naumann utsatthetens och orons många detaljer, avståndet som obevekligt ökar till det sinnligt välbekanta, hur skogen, det främmande och kylan äter sig in i familjens hjärta.

Det är en tragedi, med början i kärlek, framgång och lycka. Så kommer det oavsiktliga men för­ödande misstaget som får allt att stupa.

Den oändliga familjen av Cilla Naumann (bokomslag)

Berättelsen uppehåller sig vid familjens torftiga vardag i Sverige, väntande på den container med saker som aldrig anländer. Allt trilskas, människor vänder sig bort, det finns ingen hemkänsla, ingen med makt och tilltro att skapa den på nytt. Det är ett skickligt drag att vi först mot slutet av boken får veta hela historien och skälet till varför familjen är i Sverige.


Naumann fogar suggestivt samman oförmärkta saker som sätt att röra sig i rum, hur kläder ändrar uttryck, uteblivna gester och hon benar parallellt ut processer kring minnen och iakttagelser, barndomens ensamhet och sorlets betydelse. Och hon gör det så att en skymt av ljus ändå faller in i den mörka berättelsen. En sådan djupgående inlevelse, hur långt bär den? Så långt en roman av ord kan bära, som här.

ARTIKELN HANDLAR OM

Romaner

Böcker

Roman

Litteratur