Oljudet, tystnaden - och rädslan

ANITA GOLDMAN läser fredsvännen Grossmans skakande texter

Foto: AP
Självmordsattacken nära staden Rishon Letzion i september krävde två dödsoffer.

Oljudet. I början av sin bok med det dystra namnet Death as a way of life, Döden som livsstil, skriver den israeliske författaren David Grossman om oljudet. De ständiga nyhetsutsändningarna, ljudet av helikoptrar och skrik, av speciellt insatta tv-nyheter, av uppmaningar till hämnd, av ständiga klichéer i feta rubriker och av de frenetiska telefonsamtalen Efteråt. När man ringer runt för att kolla upp att ingen man känner strukit med den här gången.

Vid läsandet av Grossmans bok får jag starka minnesbilder från de många åren jag var bosatt i Israel. Även om det var färre helikoptrar på min tid och man faktiskt inte satt hemma - som Grossman gör i boken - och lyssnade på ljudet av kulspruteeld några kvarter bort, så låg den där förtätade ljudmattan av ständig våldsam dramatik, ständiga katastrofer och ständiga klichéer över ens liv. Man bakade födelsedagskaka till Barnet samtidigt som radion sände intervjuer med flickvännen eller mamman till en soldat som just "fallit", man förberedde den ena eller andra judiska högtiden medan extrasändningar på tv, visade bilder på stympade, mördade, chockade och skrikande människor. Ens liv ackompanjerades hela tiden av den Större Berättelsen, men inte på ett fruktbart vis som gjorde att man kände sig delaktig i en större helhet. Snarare så att ens liv, det egna, det så kallade lilla livet, krympte. Kändes futtigt, kändes hotat, kändes överröstat. Av allt detta oljud.

Men i stormens öga, skriver Grossman, finns en tystnad. "Den kan inte höras, men kännas, i kroppens varje cell." Det är i denna tystnad, i denna tomma plats som varje människa, israel eller palestinier "vet med genomträngande visshet allt det han inte vet eller vågar veta. Där, inom sig själv, förstår han - även om han förnekar det med skrik eller pistolskott - att hans liv håller på att upplösas, ödslas bort i en meningslös kamp och att hans identitet och självrespekt och detta enda liv han har att leva ständigt exproprieras från honom i en konflikt som kunde ha lösts för länge sedan".

En svart bild. Men så täcker Grossmans bok, där han samlat publicerade journalistiska kommentarer och krönikor, den värsta perioden i den israelisk-palestinska konflikten, den mellan de hoppfulla dagarna i september 1993 då Osloavtalet skrevs under ("kanske kan vi nu frigöra oss från den domedagskänsla som ligger så djupt i vårt kollektiva medvetande - att för oss är livet endast latent död") och fram till de extremt pessimistiska dagarna i september 2002 ("Israel befinner sig i den värsta situationen på trettiofem år. Landets säkerhet, ekonomi och nationella moral är på fallrepet. Efter två år av Intifada är Israel mer militant, nationalistiskt och rasistiskt än någonsin förr").

Efter de första försiktigt hoppfulla texterna med rubriker som Suddenly, human contact, Arafat arrives in Gaza och Yes, Prime Minister (där Grossman beklagar att den israeliska fredsrörelsen är så passiv och låter den från alla håll belägrade och kritiserade premiärministern Yitzhak Rabin själv bära hela bördan), blir den verklighet som Grossman kommenterar allt mörkare: After Rabin´s assasination, When fear overcomes everything, No peace, no security, Death as a way of life, Deadly routine.

David Grossman är utgiven på svenska med romanerna Sicksackbarnet, Den inre grammatikens bok, Lammets leende, Se uppslagsordet kärlek och den briljanta essäboken om situationen för de palestinier som lever inne i Israel som israeliska medborgare: Den gula vinden. Han är en av Israels främsta författare och en av de mest välkända och publicerade rösterna i Israel för fredlig samexistens, för en palestinsk stat jämsides med den israeliska, för svidande nationell självkritik och ständig etisk renhållning.

Men trots att Grossman sida upp och sida ner upprepar att den palestinska kampen är rättfärdig, att de egna regeringarna för en katastrofal politik, att inte ens den mest fredsvilliga av israeliska premiärministrar, Ehud Barak, visste att erbjuda palestinierna ett värdigt och godtagbart alternativ, så är det ändå den demoraliserande och till slut urholkande effekten av den palestinska terrorn som dominerar.

Rädslan råder över vardagen tills ingen förmår att tänka på något annat än den personliga säkerheten, denna upphöjs till "politik" och varje försök att se längre än att vedergälla och försöka stoppa nästa attack, ses som naivt, ja nästan som landsförräderi.

Men palestinierna genomgår en ännu farligare process, tror Grossman. För ett samhälle som vänjer sig vid att sända ut sina unga män och kvinnor att mörda oskyldiga civila, kommer att betala ett pris i framtiden. "Det är inte förvånande att moderata palestinier (Grossman har kontakter och diskussioner med sådana sedan många år och beskriver rörande deras kontaktförsök även under de mest våldsamma situationer) är lika skrämda av självmordsbombarna som israelerna är. De vet den bittra sanningen - att självmordsvapnet, vilket visat sig så effektivt mot israelerna - kan komma att användas mot dem själva, när palestinierna får en stat och börjar sin inre strid över den statens karaktär och status".

Och Grossman återkommer till ett tema som jag personligen så väl känner igen från den israeliska fredsrörelsen: Hur kommer det sig att palestinska moderata röster, intellektuella och fredsaktivister, aldrig entydigt tar avstånd från terrorn? Att de alltid säger "Vi fördömer, men man måste förstå palestinsk vrede". Jag minns otaliga sådana sammankomster, när israeliska fredsaktivister bönade och bad sina palestinska samtalspartner att otvetydigt fördöma terrorn, för utan detta kunde den israeliska allmänheten inte vinnas över. Men ett palestinskt fördömande av den egna politiken, det egna våldet, av det imponerande och storskaliga slag som man ännu för några år sedan kunde bevittna i Israel, har aldrig materialiserats.

Kanske kan man inte förvänta sig någon symmetri i det fallet, mellan medborgare i en demokratisk stat som dessutom är den starkare parten och ett utsatt folk som kämpar mot ockupation och förtryck? Men jag tror att den palestinska oförmågan att entydigt fördöma terrorn även är uttryck för en odemokratisk kultur med starka hierarkiska och kollektiva bindningar, där den enskilda rösten, individens rättigheter, ännu inte respekteras.

Det är just den enskilda rösten, den självständigt och upproriskt tänkande människan, som kvarstår som det enda hoppet i den absurda och mörka värld Grossman skildrar. "Vad återstår?" frågar sig författaren. "Att leva igenom denna mardröm tills den tar slut, att gå från begravning till begravning, att försöka att överleva varje förbipasserande ögonblick. Tankar om fred, ömsesidig förståelse och samexistens mellan de två folken låter nu som de sista livstecknen från ett skepp som redan har sjunkit."

Men det återstår något mer. Grossman själv återstår och andra med honom. Grossman förmår, även under de dagar då hans egna landsmän ligger mördade och stympade på gatorna i hans stad Jerusalem, att ihärdigt och reservationslöst kritisera det egna ledarskapet, det egna folkets attityder och val. "Vi måste oupphörligen tillverka alternativen", skriver Grossman. I dagens kamp går inte skiljelinjerna mellan palestinier och israeler, fastslår han, "utan snarare mellan dem som är ovilliga att acceptera hopplöshet och dem som önskar att förvandla hopplösheten till en livsstil".

Samhälle

Anita Goldman