En deckare med ett ärende

Malin Krutmeijer om ”Blindtunnel” av Tove Alsterdal

Tove Alsterdal är med sitt samhällsperspektiv en udda fågel i deckargenren.  Foto: annika marklund

avMalin Krutmeijer

BOKRECENSIONER

Tove Alsterdal sticker ut från spänningsgenrens svårt uppkörda mittfåra med ett allmänbildande samhällsperspektiv. Genom brottsskildringen har hon berättat om bland annat dem som försvann under militärjuntan i Argentina på 70-talet och om människohandel i vår tid. För detta har hon rosats. 

Blindtunnel är den första roman jag läser av henne, och det är en säker författare som vågar stanna upp och fördjupa jag möter. Det gäller både huvudpersonen Sonjas utveckling och det historiska sammanhang som hon ovetande dimper ner i.

I medelåldern får Sonjas man Daniel plötsligt sparken (se där ett tecken i tiden) och reagerar med att gå bärsärk bland internets bostadssajter (där kom ett till). Till slut fastnar han för en förfallen vingård i Tjeckien: här ska ett nytt liv ta form och Sonja följer av kärlek med honom.

Hon vandrar mellan sitt knappt fungerande kök och den lilla ortens krog medan Daniel går loss med slägga i källaren och öppnar hemliga gångar och prång. Därnere hittar Sonja ett lik, och en vindlande berättelse får fart.

Det svenska paret har, tillsammans med närvaron av en mystisk tysk-brittisk kvinna i byn, råkat trycka hål på en historisk varböld. Det handlar om sudettyskarna, en tysktalande befolkning som levt i delar av nuvarande Tjeckien sedan medeltiden. 

Under den tyska nazist-regimen komplicerades deras tillvaro: en del blev nazitrogna och när Hitler 1938 krävde landområden där många sudettyskar bodde, tillmötesgick stormaktsledarna kraven. Efter kriget blev det annorlunda: de flesta sudettyskar fördrevs, mördades, försvann. Tjecker övertog deras egendom.

Detta berättar Alsterdal om, genom Sonjas förvirrade och alltmer panikslagna perspektiv.

Sonja tecknas som en representant för en naiv och skonad nordeuropeisk medelklass vars drömmar kalkeras från livsstilsmagasin. Hon suktar efter det autentiska, romantiska – det är idel vin och varsamt renoverade spegeldörrar i hennes huvud. 

Och så visar sig den skamfilade men ändå potentiella idyllen vara färgad av blod som bara knappt har torkat.

Alsterdal låter henne nudda vid högerradikal östtysk förbittring, tjeckisk oförsonlighet och sudettyska trauman när hon rör sig genom ett Centraleuropa som tycks mitt i en förvandling från jordbruks- och industrisamhälle till rekreationsparadis för tjänstemän. Den förvandlingen är Sonja själv i högsta grad en del av. 

Om ni nu tycker det här låter som en skarp dystopi av Michel Houellebecq så tänk om. Alsterdal har en omständlig och lite andlös stil som emellanåt irriterar mig. Jag är också osäker på hur mycket distans det egentligen finns mellan författaren själv och Sonjas ibland både långdragna och luddigt banala reflektioner.

Ändå har romanen ett sug – och inte minst ett ärende. Så vem är jag att klaga?

ARTIKELN HANDLAR OM