Lagens väktare efter två veckors kurs

Carl-Michael Edenborg om ordningsvakter: Privatpoliser i en gråzon mellan demokrati och marknad

Foto: JIMMY WIXTRÖM
En ordningsvakt från Nordisk bevakningstjänst patrullerar tunnelbanan i Stockholm. Efter en tvåveckors snabbkurs har ordningsvakter i mångt samma befogenheter som poliser – inklusive att frihetsberöva och bruka våld. (Personen på bilden har inget samband med artikeln.)
BOKRECENSIONER

Kolbjörn Guwallius har skrivit flera uppmärksammade böcker om ett fenomen som är ovanligt stort i just Sverige: privata poliser. Hans senaste alster är debattboken Ordningsvakter: nödlösningen som blev permanent. Den lägger fokus på en växande yrkesgrupp som ofta blandas ihop med väktare och entrévakter men som har en egen historia och andra befogenheter: dess utbildning sköts av polisen och dess verksamhet sker under polisens förordnande.

Yrket har en lång historia, men först 1980 reglerades det i lagform. Debatterna som fördes kring riksdagsbeslutet handlade om att inrättandet av ordningsvakten var en nödlösning på akuta problem men att det snarast möjligt borde avskaffas. Problemet som skulle lösas var polisbristen. Krogar, kommuner, kommunikationsmedel och varuhus krävde uniformerad personal för att upprätthålla lag och ordning på plats.


Nu snart fyrtio år senare finns inga tecken på att ordningsvaktens betydelse minskat. Guwallius har skrivit en debattbok som går igenom ordningsvakternas historia och kända rättsfall. Och den inleds med något allt för ovanligt inom svensk journalistisk: en wallraffning.

Utan att ljuga om annat än själva syftet med att gå kursen, kommer Guwallius in på den två veckor långa ordningsvaktsutbildningen, som sköts av polismakten. Han beskriver en skrämmande torftig undervisning: i rasande fart lärs svåra handgrepp ut och kompletteras med grunda genomgångar av elementär juridik. Inte heller kompletteras kursen av någon praktik utan den nykläckta ordningsvakten kan genast sätta på sig uniformen och börja sitt ofta stressiga och riskabla arbete.

Oväntat avbryts Guwallius wallraffning när det återstår en dag på hans kurs. Jag hade sett fram emot att läsa om hur han efter utbildningen arbetade åtminstone några veckor på olika arbetsplatser.

Skälet till avhoppet var att han ville undvika att skada någon av de andra deltagarna under de riskabla övningarna; fällningar, fasthållanden, batongslag lärs ut i snabb takt utan större hänsyn till att ett felgrepp kan leda till stukningar, benbrott, hjärnskakningar eller värre skador.

Guwallius menar att det vore oetiskt om han tagit risken att skada en medstudent eftersom han går kursen av helt andra skäl än de. Men vad snopen jag blev.


Vad som följer efter denna halvgångna wallraffning är en ganska rörig blandning av historieskrivning, intervjuer med verksamma och före detta ordningsvakter samt genomgångar av några av de mer uppmärksammade skandalerna de senaste åren. Som misshandeln av Youtube-profilen ”Bängan Lagerblad” 2014 och nioåringen som fick huvudet dunkat i golvet på Malmö central 2015.

Ofta är det övervakningskameror som blivit de inblandade ordningsvakternas fall. Men hos många av deras privata arbetsgivare ”råkar” kamerorna vid just de tillfällena ofta vara avstängda, så ofta att det knappast är en slump.

Guwallius skildring är viktig och upplysande. Ansvaret för lag och ordning i samhället läggs i allt högre grad på en yrkesgrupp där antalet individer som blivit dömda för många sorters brott och är öppet rasistiska är alldeles för stort. Och antalet ”paragraf 3-områden”, det vill säga offentliga platser som patrulleras av ordningsvakter i stället för av poliser, blir stadigt fler och större.


Trots att en polis har en två och ett halvt-årig grundutbildning och ordningsvakten en tvåveckorskurs, har den senare i mångt samma befogenheter: den får frihetsberöva, skyddsvisitera, beslagtaga, använda våld även när det inte handlar om självförsvar.

Deras dubbla roller som ”polisens förlängda arm” och privatanställda av en krog eller ett köpcentrum lämnar ordningsvakterna i en gråzon mellan demokrati och marknad. Även om de är utbildade och förordnade av polismakten, kan i praktiken deras arbetsgivares instruktioner handla om att inte släppa in mörkhyade på krogen, vilket visats i en rad fall. Var hamnar då lojaliteten: hos den som stod för tvåveckorskursen eller den som betalar lönen?


Det är inte svårt att se ökningen av ordningsvakter som en del av den pågående privatiseringen av samhällets institutioner, som bit för bit rycks bort undan demokratin och får som syfte att göra vinst åt sina ägare i stället för att tjäna medborgarna. Än så länge har Sverige inte följt USA:s exempel med privata, vinstdrivande fängelser och anlitandet av legosoldater, men debatten förs.

Dragen till sin spets leder denna utveckling till en urholkning av statens våldsmonopol, just det monopol som är själva statens och demokratins grund och som ska garantera vars och ens likhet inför lagen och skydda samhället mot inbördeskrig och kaos.

Andelen av privatpoliser i Sverige växer alltså stadigt, helt i enlighet med den utbredda känslan av att ”allt blir värre och värre”. Att brottsstatistiken talar emot den känslan med kalla fakta och statistik spelar ingen roll. För känslan som sådan är inte falsk, den förmår bara inte hantera den komplicerade verkligheten: otryggheten spirar ur ökande klyftor, kronisk arbetslöshet, finans- och miljökriser, maktlöshet.

Det är värt att betona att privatpoliserna inte minskar brottsligheten, snarare bidrar de till att upprätthålla och öka segregationen, genom att rika kommuner har råd att hyra in fler ordningsvakter än fattiga för att hålla koll på ”missbrukare och socialt missanpassade”.


Guwallius avslutar Ordningsvakter med ett konkret förslag: han anser att polisen bör skapa en ny anställningsform inom själva kåren med inriktning på ordningshållning.

Denna ordningspolis skulle ha en betydligt kortare utbildning än den vanliga polisens två och ett halvt år men ha möjlighet till vidareutbildning.

Detta, menar han, skulle bidra till att statens våldsmonopol återställs, att nödlösningen ”ordningsvakt” avskaffas och att uppdraget att trygga samhällets offentliga platser åter vilar på demokratins axlar.

FAKTA

DEBATT

»  Ordningsvakter: nödlösningen som blev permanent

Kolbjörn Guwallius

Verbal förlag