Bultar av liv

Göran Greider läser den tredje delen i hyllade Ferrante-sviten

Foto: Agnes Florin
I tredje delen av pseudonymen Elena Ferrantes romansvit är det radikalt 60-tal och feminismen slår in dörren i huvudpersonen Elenas medvetande. (Bilden är beskuren.)
BOKRECENSIONER

”Det var en tid när allt rörde sig och gick i vågor”, heter det i Elena Ferrantes tredje roman om väninnorna Elena och Lila. Och som så typiskt för Ferrantes otroliga litterära stil fortsätter hon: ”Många av oss var rädda för att återvända till det tråkiga lugnet och höll oss fast i hårdragna formuleringar där vi satt uppe på vågtopparna och förskrämt och ilsket tittade ner.”

Det radikala sextiotalet har exploderat rakt i ansiktet på ett Italien som hjälplöst sitter fast i medeltid och korruption. För Italiens del innebar 68 inte bara mysiga vänsterupptåg, utan också vågor av röd och brun terror, fabriksockupationer, rädsla för statskupper, fascister med påkar utanför fabriksgrindar, mord, kort sagt ett fruktansvärt allvar.

Mitt i allt detta står den alltid lika dallrande Elena, en klassresenär som aldrig riktigt känner sig hemma någonstans, vare sig bland de fina familjer hon gift sig in i eller i de radikala studentkretsar där all den bildning hon med sådan möda skaffat sig plötsligt är mindre värd när radikaliserad överklass vill leka proletärer.

Hon har debuterat som romanförfattare och i alla fall för en tid blivit ett namn men så fort hon kommer till Neapel och hemkvarteret känner hon hur ”staden och dess oskrivna lagar får grepp om mig.” ”Åren mitt i livet” är romanens underrubrik och Ferrante skildrar en Elena som blir mor till två döttrar men i sitt äktenskap fråntas frihet och livslust. Feminismen slår in dörren till hennes medvetande.

Det dröjer nästan hundra sidor in i berättelsen innan den fantastiska väninnan Lila på allvar gör entré, trots att hon ständigt finns där i Elenas liv som ett ankare i den värld hon kommer ifrån men också som en smått mefistofelisk drivkraft: Det är bandet till Lila som definierar henne, som skrämmer och lockar, tar självförtroendet ifrån henne eller slungar hennes liv i nya, produktiva riktningar. Lila lever ett hårt liv som ensam mamma och anställd på en charkuterifabrik där ingenting av hennes begåvning kommer till användning.

Jag påpekade i min recension av Ferrantes förra roman, att det hon skriver är en melodram, i ordets bästa och djupaste mening. Här finns inte bara de tvära kasten, moralismerna, de oupphörliga plötsligheterna och de osannolika sammanträffandena som driver historien framåt med en våldsam kraft.

Det häpnadsväckande med Ferrantes romaner är att hon hittat en form där de översta och de lägsta skikten i det italienska samhället gång på gång möts och kolliderar: all denna finstilta personteckning av ett växande mänskogalleri blir utan någon synbar ansträngning också till sociologiska polaroidbilder av ett djupt hierarkiskt Italien.

Skildringen av en stor men ödesmättad middag för släkt och bekanta i Neapel, med utsikt över den vackra bukten, där latinprofessorn sitter mittemot en livsfarlig gammal ockrerska och Lila kliver fram som datorexpert (!) måste bli en klassiker i italiensk litteratur.

Hundra sidor tidigare hamnar livsmedelsfabriken där Lila jobbar i centrum av en våldsam strid om arbetsvill-koren. Lila liksom bara råkar hamna i en våning bland en krets radikala överklasstudenter och arbetare, slår alla med häpnad med sitt sätt att tala om de tredjevärldenlika arbetsvillkoren – och snart står kommunister och fascister och misshandlar varandra utanför fabriksgrindarna. Lila lämnar fabriken, förkovrar sig i den då nya datortekniken och melodramen tar nya halsbrytande språng.

Men så fort jag skrivit det vill jag backa och säga: Det här är ingen allmänrealistisk roman som målar fresker av ett halvt kollapsande Italien. Elenas bultande hjärta och oupphörliga försök att förstå sig själv, som kvinna, som kommande från ett fattigkvarter, förblir ett evigt centrum i detta intensiva berättande. Ibland bultar det så starkt att det känns som om ”någon annans hjärta” bosatt sig i kroppen. Allt är i slutändan fysiskt, kroppsligt, teorifritt.

I denna tredje roman i sviten kommer jag några gånger ändå på mig med att bli lite övermätt på alla de där tvära kasten – melodramen förtunnas mot slutet när Elenas ungdomskärlek Nino på allvar stiger in i berättelsen igen.

Trots det är känslan överväldigande av att Ferrante återigen släpper loss berättandets alla krafter på ett sätt man på år och dagar knappast sett maken till. Och Lila förblir den stora gåta som ger romanen liv: ”Ju mer jag försökte locka fram henne i ljuset … desto längre in i skuggan drog hon sig. Hon var som fullmånen när den kryper ner i skogen och grenarna täcker dess ansikte som klotter.”

FAKTA

ROMAN

» Den som stannar, den som går

Elena Ferrante

Övers. Johanna Hedenberg

Norstedts