De osynliga blir synliga

Claes Wahlin läser en storslagen roman om EU:s omänskliga asylpolitik

Foto: AP
Afrikanska båtflyktingar kämpar för sina liv i Medelhavet.
BOKRECENSIONER

Egentligen kunde den lika gärna ha blivit ett pekoral, Jenny Erpenbecks nya roman Gå, gick, gått. Att låta en pensionerad professor i klassiska språk i ett slags naivitet möta en grupp afrikanska flyktingar och efterhand börja förstå hur illa situationen i Tyskland är. Det låter som en skiss till en skoluppsats; en pliktskyldig uppmaning att välkomna flyktingar från afrikanska länder i EU

Hur gör hon då, Erpenbeck, som får denna konstruktion att bli en så lysande roman? Richard, den pensionerade professorn, är änkeman, barnlös och bor i en av Berlins bättre förorter. Han råkar en dag se på nyheterna att en samling svarta män hungerstrejkar på Alexanderplatz. 

Ironiskt nog har han tidigare passerat Alexanderplatz utan att se vare sig dem eller den skylt de har textat: ”We become visible”. På tv ser han att de söker asyl, och att de strax flyttas till ett tältläger på Oranienplatz.

Skildringen sker nästan uteslutande från Richards perspektiv. Inledningsvis växlar hans bekymmer mellan att tömma rummet på universitetet, ta hand om huset och funderingar över flyktingarna. Nyfikenheten ökar, han beslutar sig för att intervjua dem, desto lättare när en grupp nu har blivit förlagda vid ett tillfälligt flyktingboende nära hans hem.

Vad romanen skildrar är vägen till ett möte ansikte mot ansikte mellan denne välutbildade, europeiskt civiliserade äldre herre och en grupp asylsökande. Det rör sig om båtflyktingar som efter att ha korsat Medelhavet hamnat i Italien och nu är i Tyskland. 

Flyktingarna får namn, de berättar, en smula motsträvigt först, sina historier om krig, fattigdom och flykt. Själv är han uppväxt i DDR, så en viss erfarenhet av flyttandet av gränser har han. 

Och sedan har vi liket i sjön, den drunknade som ingen hittat i den sjö som gränsar till Richards villa. Hur denna, enda drunknande berör honom blir som ett symboliskt miniatyrtrauma för katastroferna på Medelhavet.

Vartefter ökar Richards engagemang. Han bistår ekonomiskt, rycker in i tyskundervisningen, får vännerna att hjälpa till, tar de asylsökande till läkare eller advokat. Han tvingas reda ut vad Dublin II är för något, överenskommelsen om principen att en enda medlemsstat i EU är ansvarig för att pröva en asylansökan, så att flyktingarna inte ska kunna flytta från land till land för att söka asyl. Han tvingas lära sig om den tyska byråkratin, den som säger att asyl måste sökas i den delstat de första hamnade i, om det så är en bergsby långt från den stad de befinner sig i.

Foto: Katharina Behling
Jenny Erpenbeck är född i Östberlin 1967.

Erpenbeck skildrar Richards erfarenheter parallellt med flyktingarnas. Att sy ihop dem lämnas åt läsaren. Vartefter vi får reda på hur Richard har levt sitt privilegierade liv, så fogas nya bitar till flyktingarnas historia. 

Det handlar om att se, Erpenbeck öppnar Richards ögon så att flyktingarna ”becomes visible”; deras skylt blir verklighet. Och det är den resan som läsaren ska se. Nu är detta ingen solskenshistoria, även om slutets förbrödring mellan grannar och flyktingar känns en smula väl optimistisk, men nog ska uppfattas som ett ideal.

Ett sätt att ringa in det storslagna i denna uppfordrande roman är att söka i den disciplin Richard behärskar, antiken. Då definierades historia som det som handlade om vad som hade hänt, medan berättelser, eller fiktion, utgjorde sådant som inte hade hänt och aldrig skulle kunna hända. Det fanns också en mellanliggande kategori som rörde sådant som inte hade hänt, men skulle kunna hända. Det slags sannolikhetens prägel, i ett drama till exempel, var vad Aristoteles förordade eller åtminstone beskrev.

Som pensionerad professor i klassiska språk är huvudpersonen i Gå, gick, gått naturligtvis väl medveten om dessa kategorier. Och som författare är Erpenbeck medveten om moderna genrer som dokumentärromanen. En bekant verklighet översätts till en rent fiktiv historia med sannolikhetens prägel och blir därmed litteratur.

Romanen är spännande på ett stillsamt vis, prosan går i promenadtakt, ett steg i taget, men med nya upptäckter runt varje gathörn och elegant överförd till svenska av Ulrika Wallenström. Och vad risken för pekoral beträffar, så är naturligtvis början på lösningen av de verklighetens problem som Erpenbeck här gör konkret och förmänskligar, just den att se bortom byråkrati, politik och ekonomi. Att göra de osynliga synliga. Precis som den textade skylten på Alexanderplatz lovade.

ARTIKELN HANDLAR OM

Romaner

EU

Medelhavet