Nytt liv för bortglömd lyriksuccé

Petter Lindgren läser Anna Greta Wides diktsamlingar

Av: Petter Lindgren

Publicerad:
Anna Greta Wide (1920–1965) debuterade 1942 med ”Nattmusik”. Hon skrev sammanlagt sex diktsamlingar.
Foto: norstedts
Anna Greta Wide (1920–1965) debuterade 1942 med ”Nattmusik”. Hon skrev sammanlagt sex diktsamlingar.

Det litterära minnet är kort och senilt, inte minst mitt eget. För mig tycks det till exempel som om det var i tisdags Lotta Olsson skrällde med sina rimmade sonetter i Skuggor och speglingar.

Men, tja. Det var för ett kvarts århundrade sedan, 1994.


För ett helt århundrade sedan, däremot, föddes poeten Anna Greta Wide, något som Norstedts firar med två volymer med poetens dikter, sammanställda av litteraturvetaren Dick Claésson som också skrivit ett utmärkt biografiskt efterord. 

Anna Greta Wide var göteborgare, lärarinna och författare till sex diktsamlingar samt psalmerna nummer 428 och 454 i Den svenska psalmboken

Efter sin död 1965 seglade hon relativt kvickt in i glömskan, eller åtminstone ut ur bokmarknaden. I samband med  bouppteckningen efter Wide, berättar Claésson, beräknade Norstedts värdet av hennes författarrättigheter till noll kronor.


Författarskapets upptakt var dock en pangsuccé fullt i linje med just Lotta Olssons debut, för här kom en helt ung person och slog till med en klockren diktsamling av närmast chockerande traditionellt snitt, Nattmusik från 1942. 

Så här kunde Wide skriva, i dikten Vaggsång:

”Fjärran går ett spinnrockshjul. / Fjärran skiner en låga gul. /Fjärran går en vagga tungt / djupt i jordens medelpunkt. // Du min moder. Du mitt barn. / Du mitt lenaste linnegarn. / Du mitt varma goda ljus / Hjälp mig till min moders hus.” 

Liksom Olsson sålde hon som smör av sitt förstlingsverk. Kritiken var likaledes entusiastisk, men nog fick Wide ta emot en eller annan giftpil från yngre (och oftast manligt) håll – varför rimma och göra sig till när Ekelöf redan krossat bokstävlarna?


Poeten lät sig dock inte nedslås utan gav snart ut ännu en bok i idolerna Boyes och Gullbergs efterföljd, Orgelpunkt (1944). Också nu blev mottagandet storartat, men sedan skulle det dröja drygt ett decennium innan Wide publicerade sig på nytt, och då i en stil som fjärmat sig från de första böckernas välljud och skönskrift.

”Den melodiska och för en större publik troligen tilltalande form som är karaktäristisk för mina böcker”, skrev hon till sin förläggare Ragnar Svanström så sent som 1953, ”känns numera inte alls som det adekvata gestaltningssättet”.

Här uttryckte hon sig försiktigt, framgår av Claéssons efterord. I själva verket hade Wide under flera år genomgått en själslig och religiös kris där det gnagande tvivlet till slut framstod som den enda vägen framåt, mot friheten och sanningen, mot ett nytt språk. 

Eller, som hon skrev i den bok som skulle bli hennes lyriska återkomst, Dikter i juli (1955): ”O att stå där, trött av den ovissa färden – / med den solbruna sanden kärv under foten – / talande sitt modersmål för första gången, äntligen!”


Utvecklingen sker dock gradvis. Dikter i juli liksom den påföljande Broar (1956) är jämförelsevis tajt och naket framförda (och högst läsvärda!), men det är först i Kyrie (1960) och Den saliga osäkerheten (1964) som Wides lyriskt fruktbara tvivel når sin bestämmelse eller fulla potential. 

Här möter läsaren en innerlig och kristet färgad tankedikt, fint genomlyst av enkelhet men med ett tilltal som i sin stramhet placerar sig en bra bit vid sidan om den krängande brokigheten hos generationskamrater som Elsa Grave eller Werner Aspenström.

Det är en beundransvärd resa poeten gör, mot den rena musiken, mot den bortomspråkliga insikten om man så vill, och nog identifierar Wide sig själv eller sin dikt med den ejderhane som hon i sista boken låter sträcka ”mot väst / utan att se sig om. / Hans korta hetsiga gästroll / är slutgiltigt utspelad. / Nu lockar ingenting längre – / utom en kallgrön strimma / bortom de yttre skären.”


I en poesi så präglad av existentiell hemlängtan som den här är det kanske inte så konstigt att havet återkommer som motiv eller symbol, men den västkustmiljö som Wide så gärna tecknar utgör också hennes barndomslandskap.

Särskilt fäster jag mig vid några skisser i volymen med efterlämnade dikter och utkast, Sedan kan allting hända. Så här fint avrundas till exempel den opublicerade texten Perspektiv från näset, från tidigt 1960-tal: 

”Visshet som övertrumfar alla vykort i världen: / någonstans finns en kust som aldrig blir annorlunda. / Blundande kan jag se den. Sjuk och frisk kan jag nå den. / Dag och natt kan jag höra den återvändande vågen / frasa sidensval över vikarnas bottenräfflor.”


Det var Annie Wide, poetens mamma, som samlade ihop dotterns papper i en resväska, efter hennes död i cancer 1965. Först 2018 kom väskan fram, och Claésson tog på sig hästjobbet att transkribera och sortera texterna.

”Det var en häpnadsväckande lyrisk skatt som nu kom i dagen”, skriver han. ”Det efterlämnade materialet framstod alltmer som ett källsprång – ett språk att vistas i.”

Jag kan bara hålla med. All dikt, även den glömda eller undanskymda, har sin betydelse, och det är en stor sak att Wides hela författarskap nu träder fram ur den sorgliga slagskugga som ännu vilar över så många av hennes samtida kvinnliga kollegor. 

Flera av dem fläktar för övrigt förbi i Claéssons fotnötter och kommentarer, som Eva Neander och Ebba Lindqvist.

Publicerad:

LÄS VIDARE

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.