När paranoian tar över

Johanna Frändén läser John Nilssons tonsäkra bok om svartsjuka, besatthet och ett ständigt kontrollbehov

Av: Johanna Frändén

Publicerad:
Foto: bee32 / iStockphoto

Var slutar kärleken och var börjar besattheten? Vilka uppoffringar kan man kräva i och av tvåsamheten?

John Nilssons huvudperson Bernard sliter med bekanta frågeställningar när han förälskar sig och tillbringar en sommar med Sophia. I kortromanen Närmanden erbjuds vi ingen bakgrundshistoria eller särskilt uttömmande gestaltningar alls. Läsaren kliver rakt in i Bernards huvud, i den växande paranoian kring Sophias manliga bekanta, det allt mer maniska uppdaterandet av hennes och hennes vänners instagram-konton. Snabbt blir stalkandet en heltidssysselsättning.

Att ge den paranoida parten i en relation röst är ett relativt outnyttjat grepp inom konsten.

För alla som någon gång involverat sig romantiskt med en svartsjuk människa bjuder John Nilssons bok på tonsäker igenkänning.

Men också för den som själv har svårt att respektera gränser och hålla svartsjukedemonerna borta i en parrelation. Bernards lynniga beteende och dialog med sig själv är mänskligt återgivna, liksom ångest- och gråtattackerna när han tror att slaget är förlorat. När Sophia med största sannolikhet hånglar med någon annan, varför skulle hon annars inte svara på 15 minuter, han har trots allt messat flera gånger?

Att ge den paranoida parten i en relation röst är ett relativt outnyttjat grepp inom konsten. Inte minst på film är berättelserna om kvinnor som lever med dold identitet och på flykt från farliga män många. Närmanden belyser den osunda uppvaktningen och svartsjukans kval från insidan, utan att vältra sig i stereotypa psykologiserande modeller eller förväntat offerbeteende.

Publicerad:

LÄS VIDARE

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.