Musik

Nej, alla kan inte sjunga – och det är ok

”De omusikaliska” ger råg i ryggen till de som mimar till allsången

Av: 

Anna Andersson

BOKRECENSIONER

Norsk karaoke går ut på att en person med hörlurar försöker sjunga med i låten som spelas medan andra, utan hörlurar, ska försöka gissa vad det är. Det är svårare än det låter, ofta blir det liksom en hummande, brummande ”sång”.

Det är också ungefär så det låter när jag sjunger som vanligt. I mig hör jag precis hur en melodi låter men att sjunga den går liksom inte. Jag är helt enkelt omusikalisk. Kanske inte tondöv, men definitivt tonhörselskadad. Jag är en typisk ”tonosäker brummare”, som Peter Bryngelsson kärleksfullt formulerar det i De omusikaliska, en bok som talar – eller sjunger – direkt till mig.

För det är lite genant att inte kunna sjunga. Musik är ”det universella språket” som jag inte kan. Den ”bygger broar mellan alla folk” men jag kommer inte över. Jag var den där träbocken som generat teg när gitarrkillarna och stämsångstjejerna tog över efterfesterna. Den där jävla The boxer.

Men Peter Bryngelsson finner mig och mina gelikar intressanta. Han gör snabbt rent hus med idéer om det ”universella språket” eller att ”alla kan sjunga” – struntprat, menar han (och jag håller med). Han är själv professionell musiker, har spelat i band som Ragnarök och Urban Turban, har komponerat och skrivit om filmmusik och tidigare skrivit böcker som Musik på blodigt allvar och Tystnader.

I en tid när alla vill se evidens och kräver ”källa på det” är De omusikaliska härligt infallsrik, personlig och associativ. Vad är sväng? Hur är det att vara landslagsspelare och synas i tv när man förväntas sjunga nationalsången? Vad gör man med rekryter som inte kan marschera i takt? Kan fåglar vara omusikaliska?

Bryngelsson har alltså massor med ingångar på sitt ämne, ofta utifrån egna erfarenheter. Lite för många utgår från filmen När lammen tystnar – författaren delar in sitt liv i ett före och ett efter han såg den första gången. Han är djupt fascinerad av hur man där använder sig av ljud och musik. Hans iakttagelser av hur olika karaktärer skapas utifrån den musik de lyssnar på är intressanta – inte minst undantaget som är huvudpersonen, FBI-agenten Clarice Starling (Jodie Foster) som beskrivs som ”omusikalisk och asexuell”. Men som läsare av boken blir man inte riktigt lika, hm, uppslukad av filmen som Bryngelsson.

Alla egna infall och slutsatser betyder inte att Peter Bryngelsson bortser från vetenskapen. Han skrapar fram det man vet om omusikalitet men det är inte mycket. Enligt relativt ny forskning från universitetet i Montreal är cirka fyra procent av befolkningen mer eller mindre omusikaliska. Bryngelsson tror att fler, som egentligen ligger inom normalspannet, räknar sig till den gruppen, inte minst på grund av okänsligt genomförda uppsjungningar för musiklärare. Den där jävla Vem kan segla förutan vind.

Tonsäkerhet och rytmkänsla behöver inte följas åt – jag är kanske inte någon mästerlig dansare men jag har inga problem att hitta takten

Han nyanserar också begreppet omusikalisk. Det finns amusi, faktisk tondövhet, men hit hör bara cirka en procent av befolkningen. I det lite vidare ”omusikalisk” lägger Bryngelsson ”en djupt känd svagare fallenhet för musik”; ja tack, precis.

Sen finns det de som saknar känsla för rytm (Che Guevara kan ha varit en av dem, problematiskt i den latinamerikanska danskulturen, tror Bryngelsson). Tonsäkerhet och rytmkänsla behöver inte följas åt – jag är kanske inte någon mästerlig dansare men jag har inga problem att hitta takten. Bryngelsson intervjuar en man som fick etta i musik men som sen kom att försörja sig som trummis.

Dessutom finns det personer som har både gehör och känsla för rytm men som helt enkelt inte känner något när de hör musik – musikalisk anhedoni (läs också DN 23 feb). Svårt att förstå, rent av provocerande för många men Bryngelsson dömer ingen. Det kan till och med finnas något befriande i att i en tid när människor använder musik för att bygga bilden av sig själv – tänk pysslet med spellistor man så gärna delar med sig av – så finns det de som ställer sig helt oförstående.

Men är musikalitet viktig, fyller den någon funktion? Det råder delade meningar om det. En del forskare, skriver Bryngelsson, ser den mest som en ros på den evolutionära tårtan: vacker men inte viktig. Andra menar att inte minst vår förmåga till rytm och att röra oss i grupp – å HEJ, å HEJ, å HEJ – har varit viktig. I traditionella samhällen var det också via arbetssånger många främst kom i kontakt med musik, och i kyrkan förstås.

Rytmen däremot, och dess inneboende möjlighet till extas, sågs som djävulens verk

Kyrkan har haft en viktig roll när det kommer till den västerländska musik som i dag dominerar i världen. Himmelsk musik har skapats till guds ära – men kyrkan har också bidragit till bilden att vacker musik handlar just om melodier och tonekvilibrism. Bryngelsson spårar en elitism hit, som han i dag ser framför allt inom den klassiska musiken, och som tystar alla som inte genast prickar ton.

Rytmen däremot, och dess inneboende möjlighet till extas, sågs som djävulens verk. Detta tyngdtäcke som kyrkan lade över sina församlingar under några hundra år började i vår kultur att lätta först med den moderna musiken: jazz, rock, hiphop – rytmer, musik för dans. Dans har troende från många religioner försökt hålla kort. Inom IS är all musik förbjuden utom sång av religiösa texter, utan instrument. Sen använder de dessutom autotune för att få bort allt orent ur sången. Omänskligt var ordet.

Kanske är jag inte bara omusikalisk utan också missunnsam men jag blir liksom munter av hur Peter Bryngelsson tar ner musikalitet som så oerhört speciellt. Vad är väl en medfödd gåva jämfört med att disciplinerat träna till sig en färdighet? För det kan de allra flesta göra även med rösten.

Det finns ingen anledning att tro att jag står i sämre kontakt med mina känslor bara för att jag inte kan sjunga

Han återkommer också till att musik inte alls är något universellt språk – vad som betraktas som vackert varierar med tid och rum. Uppfattningen om mig själv som omusikalisk sitter dock så djupt att jag har svårt att tro att jag någon gång på någon plats skulle räknas till de musikaliska (dåvarande pojkvännen när jag nynnade nån dänga: ”Vad är det där, har du skrivit den själv?”).

Men jag får råg i ryggen av De omusikaliska. Det finns ingen anledning att tro att jag står i sämre kontakt med mina känslor bara för att jag inte kan sjunga. Omusikaliska människor, konstaterar Bryngelsson, har dessutom ofta ett mer prestigelöst sätt att närma sig musik, med mindre förutfattade meningar om hur något borde låta.

Och när han ber en kvinna i boken sjunga upp för honom och blir helt ”omtumlad” av hennes totala oförmåga att träffa ton fylls jag av något som liknar stolthet.

ANNONS EXTERN LÄNK

Höstdeal - Prova BookBeat gratis i en månad.

BookBeat.se

Publisert:

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!

ÄMNEN I ARTIKELN

Musik

Dans

Jodie Foster

Che Guevara