Bokrecensioner

Vansklig vänbok om Mare Kandre

Av: 

Hanna Nordenhök

BOKRECENSIONER

”Skitigt vackert mörker” en sorgebearbetning av Mattias Fyhr

Författaren Mare Kandre (1962–2005) fick Aftonbladets litteraturpris 1991.
Författaren Mare Kandre (1962–2005) fick Aftonbladets litteraturpris 1991.

Litteraturvetaren Mattias Fyhrs bok om författaren och vännen Mare Kandre är sorgebearbetning, hommage och litteraturvetenskap i ett. Men den är också en stridsskrift: i stora stycken skrivs den i polemik mot mediebilden av Kandre som känslostyrd, ointellektuell och specifikt kvinnlig författare. I sitt starka hävdande av den litterära medvetenheten i hennes verk är det en sympatisk bok. Fyhr pekar på den intertextuella komplexiteten hos Kandre, och visar fram hennes influenser: från gotisk litteratur till skräckfilm och punk - intressen som de också delar.

Så långt allt väl. Mitt problem med Skitigt vackert mörker handlar om dess brist på synliggörande av sin egen utsagoposition. Jag tänker mer än en gång på Birgitta Holms monografi över Rut Hillarp från i fjol, och vad jag där uppfattade som en oförmåga att problematisera Holms privata relation till Hillarp, som var hennes mentor. Vänböcker är en vansklig genre, och kräver en modig självrannsakan av den skrivande för att de ska fungera.

Fyhrs rätt osovrade bok består i långa partier av citerade privata mejlväxlingar mellan honom själv och Kandre. Men trots det känsliga materialet fördjupas aldrig någon reflektion över den assymmetri som är grunden för deras relation: att hon är hans studieobjekt. Fyhr tar kontakt med Kandre under arbetet med sin avhandling De mörka labyrinterna (2003), om gotik i samtida litteratur, där en analys av Kandres romankonst ingår. Att en varm vänskap sedan utvecklas hindrar inte att man måste fråga sig vad denna ojämlika början får för etiska implikationer för Fyhrs framställning.

Det finns något skevt i att texten inte blottar skuggan av ett tvivel kring sin egen blick. Att greppet om materialet så enkelt tillåter honom att via vänskapen med Kandre skriva fram sig själv genom ett slags utbroderad meritförteckning med medföljande namedroppings av kända författare och litteratörer som han mejlar eller samtalar med på litterära tillställningar.

Fyhr nöjer sig med argumentet att boken sanktionerats av Kandres föräldrar, och att gränsen mellan liv och dikt för henne själv alltid var porös. I efterordet placerar han projektet i ett större litterärt sammanhang av biografier med fiktiva och subjektiva inslag, och försvarar sig därmed mot den kritik han förutsätter ska komma: att hans korskoppling av det biografiska och det litterära skulle vara tvivelaktig per se. Det måste det naturligtvis inte vara. Men som med alla typer av litterära läckage mellan liv och dikt blir frågan inte om sådana texter låter sig skrivas, utan hur.

Fyhrs angreppssätt skymmer den väsentliga frågan om varifrån hans text utsägs, och omintetgör samtidigt att en verkligt självriskerande intimitet tar plats i gestaltningen. Jag kan inte låta bli att fråga mig vad det är för slags jag som produceras i Skitigt vackert mörker, och på vems bekostnad.

Jag saknar en djupare undran i Fyhrs text inför sig själv, en tvekan, en djärvare självreflektion. Vad betydde till exempel det parasitära maktförhållandet mellan litteraturvetenskap och litteratur för hans samtal med Kandre?

Och vad gör vi när vi använder någons tal, som inte längre finns bland oss och kan försvara sig?

ANNONS EXTERN LÄNK

Rea inför jul på storsäljarna i vår bokshop – köp julklapparna här!

Aftonbladet

Publisert:

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!