Allvarsamma lekar

Av: Jenny Högström

Publicerad:
Uppdaterad:

Jenny Högström blir fångad av Ann Jäderlunds drömlika dikter

rörligt och roligt Ann Jäderlunds (född 1955) nya bok ”djupa kärlek ingen” innehåller dikter från 1992 till 2015.
Foto: TT
rörligt och roligt Ann Jäderlunds (född 1955) nya bok ”djupa kärlek ingen” innehåller dikter från 1992 till 2015.

År 1985 debuterade Ann Jäderlund, trettio år gammal, med diktsamlingen Vimpelstaden, och slog genast an en egen ton i den svenska lyriken. Tre år senare avfärdades hon som obegriplig av Tommy Olofsson i Svenska Dagbladet och Jäderlunddebatten bröt ut, utmynnande i en diskussion om kvinnligt och manligt skrivande. Jäderlund har dock fortsatt att följa sin egen stig, att skriva sin egen dikt. För som ingen annan skriver hon dikt. Och även om hennes förra diktsamling, Vad hjälper det en människa om hon häller rent vatten över sig i alla sina dagar utkom 2009, är frågan om inte Jäderlunds enastående översättning av Emily Dickinson, Gång på gång är skogarna rosa från 2012, också ska räknas.

Den diktsamling jag nu har i min hand och som genast naglar fast sin läsare med den uppfordrande och allvarsamma titeln djupa kärlek ingen, rymmer dikter från 1992 fram till 2015, en period på hela 23 år under vilken Jäderlund publicerat flera andra böcker. Omslaget är benvitt (det finns säkert rätt ord för nyansen i Jäderlunds svit ”Synen”, där färgen vitt splittras i alla möjliga och omöjliga schatteringar, från bländvitt och snövitt till rabarbervitt, ensamvitt, kolvitt, strålvitt) och saknar både versaler, interpunktion och all typ av presentation av författare eller verk. Och gud förbjude ett författarporträtt. Sådant gillar inte Jäderlund. Verket ska tala så direkt och oförmedlat som möjligt. Den österrikiska författaren Ingeborg Bachmann sade: ”Allt som kan sägas om ett verk är svagare än verket.” Fair enough. Men det försätter mig som kritiker i en lite knivig situation. Och ingenting har jag att hålla mig i – utom dikten själv förstås. Där är den.

Ja, jag håller mig i dikten, som hjälper mig att ställa den omöjliga frågan så exakt: ”Vad ska vi göra // med allt det // vi inte vet”. Och utan frågetecken blir den i stället till ett påstående. En uppmaning.

djupa kärlek ingen är nästan tvåhundra sidor lång, opaginerad och uppdelad i tolv delar. Här ropar många titlar med versaler, som den underbara inledande: ”ERFARENHETEN ÄR ETT VÄXELFÄLT” (vars fortsättning lyder: ”Med fruktansvärda trådar”), medan ”R e p u l s i o n  P o l a n s k i” laborerar med spärrad text i både dikt och titel. I sviten ”Synen” har typerna varierande storlek och versraderna vajar ojämnt över boksidorna, medan ”En Narkissosdikt” från 1996 samlar sina ord i taktfast förföriska grupper. Men det går inte att bortse ifrån att spärrning och kursivering sedan 2000-talet blivit något av Jäderlunds signum och båda greppen skapar verkligen någon typ av ytterligare koncentration i dikten. Som i den plötsliga självmördarblicken: ”m i n // h a n d l e d  s o m // j a g  i a k t t a g i t // s e n  j a g // v a r  a r t o n  t j u g o”. ­Eller den rimmade metadikten: ”Orden används som ett sätt att klyva världen /---/Att lura och fånga in begäret // genom att visa det dess // eget maskineri // Den så fria strömmen //Död och energi”.

Annars är det relativt lite metadikt. Och desto mer känslor och sinnesintryck, med synen som det främsta sinnet av dem alla. Redan i bokens första rad får blicken eget liv: ”Ögonen formar henne utifrån” Och i dessa rader sker rentav någon typ av underverk:

”Modern tänjer ut barnet med blicken

Barnet tänjer ut modern

med den andra blicken och den

första modern som inte längre

kan känna sin blick”

Några av dikterna känner jag igen från Helsingborgs Dagblads kultursida, där Ann Jäderlund skrev en dikt i månaden under 2012. På så vis kan vi också ana en bråkdel av processen - texten har dragits ihop: komplicerats och intensifierats. En explicit referens till Fukushima har strukits och förpassats till textens omedvetna - eller kanske bara till dess sophög.

Under läsningen kommer jag på mig själv med att ljuda. Men så är det också en utomordentliga ljudlig text och vissa dikter är lätta och lekfulla som barnkammarverser, associationerna rörliga och roliga mitt i det djupa allvaret.

Här finns en ständig spänning mellan upplösning och förtätning, mellan att ge vika, dö, försvinna - eller anta form.

Naturen har sin givna plats, den inte bara lever, den andas, den agerar: Här tänker häggen slå ut och gör det verkligen till slut. Här finns också de mönstervita eller skönögda molnen som får liksom substans.

Ibland tänker jag att det är måleri Ann Jäderlund ägnar sig åt. Musik. Dans. Kanske magi. I djupa kärlek ingen skriver hon som inifrån en dröm.

Och precis som i en dröm är allt på en gång märkligt, främmande – och självklart.

Publicerad:

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

ÄMNEN I ARTIKELN