”En kvinna är närmare djuret och naturen …”

Lennart Bromander om de unga arbetarförfattarnas brev – avslöjar förakt för obildade och judar

Foto: bonnierarkivet/TT
Författarvännerna Rudolf Värnlund, Ivar Lo-Johansson, Eyvind Johnson och Gustaf Hedenvind-Eriksson i gröngräset, okänt datum.
BOKRECENSIONER

Nittonåringarna Eyvind Johnson och Rudolf Värnlund träffades hos ungsocialisterna i Stockholm 1919. Genast upptäckte de att de var själsfränder och förblev nära vänner livet ut. Men under det första decenniet, 20-talet, träffades de inte ofta. Tvärtom, Eyvind Johnson drog snart utomlands, först till Tyskland och sedan till lugnet i St Leu La Foret, ett par mil utanför Paris. Värnlund försökte också ge sig ut, men det gick inte så bra, han var för bunden till Stockholm och familjen där.

Men de skrev brev, och huvudparten av de cirka 570 breven i den kompletta samling (en volym på 1 469 sidor), som Birgit Munkhammar och Magnus Bergh nu ger ut, härstammar från 1920-talet. Det är en fantastisk utgivarinsats, där alla dessa brev kommenterats på ett för läsaren instruktivt och lärorikt vis.

Det är tydligt att det just var brev-avståndet, som fick vänskapen mellan de två förhoppningsfulla autodidaktförfattarna att fördjupas. Värnlund besökte Johnson en gång i Frankrike 1925, och då var det nära att det blev en brytning mellan dem. I breven uppmuntrar de och stödjer varandra, lojala in i minsta klagan över kritiker och förläggare. Från början har ingen av dem ännu debuterat, de är båda utan utbildning, men båda lika övertygade om sin kallelse att bli författare. De hankar sig fram genom brödskriveri – den tidens tidningar och tidskrifter svalde obegränsat med noveller, som i regel betalades med en hundralapp, en ganska aktningsvärd summa för den som levde med små anspråk.


Deras beläsenhet blir snabbt förbluffande stor, och särskilt Johnson lär sig på kort tid ta till sig litteratur också på tyska, franska och engelska. Och de blir publicerade. Långsamt växer deras karriärer, men det sker i otakt. Stadigt går Johnsons karriärkurva uppåt, han får ett slags successivt genombrott och är på 30-talet en etablerad författare. För Värnlund kom aldrig det riktiga genombrottet trots enstaka framgångar som dramatiker.

”Det är två i vissa avseenden inte så litet omogna unga män som börjar skriva till varandra”

Utvecklingen syns också i breven fast ofta indirekt. Sedan Johnson flyttat tillbaka till Sverige blir brevväxlingen mera sporadisk, och från de sista åren (Värnlund dog av sängrökning redan 1945) är enbart Värnlunds brev bevarade. Bonniers tappar tålamodet med hans uteblivna succé, och Sven Stolpe initierar en obegripligt hatisk kampanj mot honom. Till slut knäcks hans länge okuvliga optimism, motgångar och alkoholmissbruk sliter ner honom, men in i det sista uttrycker han spontan glädje åt Johnsons alla framgångar.


Det är två i vissa avseenden inte så litet omogna unga män som börjar skriva till varandra. Värnlund är attraherad av Nietzsches övermänniskoidéer, och båda uttrycker trots sitt sociala ursprung ofta förakt för obildat folk. Båda utvecklar obekymrat antisemitiska och misogyna idéer. Johnson anser att kvinnan står så nära djuren och naturen att hon aldrig kan fatta lika djupa tankar som mannen, medan Värnlund fnyser över judeligan på Sveavägen (dvs Bonniers). Ibland förenas antisemitism och kvinnoförakt – ”Bonniers har ej ens bemödat sig om att besvara mitt brev och korr har jag ej fått. Men de böcker de nu annonsera göra de ”jättesuccéer” av allihop, ”litterära händelser” etc,; det är Elin Hök, Kruysenstjerna, m fl fruntimmer. Har semiterna någon gång levt också i matriarkat?”


Tidigt får de upp vittringen på särklassiga litterära talanger som Proust, Joyce och Kafka, men det litterära omdömet sviktar också ofta. Pär Lagerkvist och Birger Sjöberg avfärdas som mediokra.

Eyvind Johnson börjar med tiden känna sig isolerad i sin lilla franska by, och han blir uppriktigt glad när han får besök av en ung författare från Sverige vid namn Ivar Lo-Johansson. Johnson lovordar honom i brev efter brev både som författare och människa.

Jag jämför med hur Ivar Lo femtio år senare i sin självbiografi Asfalt beskriver besöket, och det är rent chockerande att som kontrast läsa hur elakt och illvilligt Ivar Lo där beskriver Eyvind Johnson.


Både Johnson och Värnlund är strängt fokuserade på sina karriärer som författare, omvärlden sipprar i förvånansvärt liten utsträckning igenom i den enorma brevtextmassan.

Eyvind Johnson beklagade själv på äldre dagar att han som ung uppfattade så litet av vad som hände omkring honom, trots att han befann sig så nära händelsernas centrum i Berlin i början av tjugotalet.

Nu består alltför mycket av brevinnehållet av klagan över dålig ekonomi, usla förläggare och inkompetenta kritiker. Breven hade blivit bra mycket intressantare om samtiden fått tränga in på ett litet bredare plan i de båda unga männens värld. Nu är det mest ett gripande vittnesbörd om en nästan symbiotisk vänskap. Men det är ju i och för sig rätt mycket.

ARTIKELN HANDLAR OM