Brett Andersons vemod kommer direkt ut hjärtat

Martin Söderström läser en rockbiografi som känns helt äkta – inklusive en total brist på humor

Foto: MARTINA HUBER 
Brett Anderson gör upp med sin fattiga barndom och relationen med pappan i ”Coal black mornings”.
BOKRECENSIONER

Det är länge sedan nu. Men det fanns en tid då Suede var världens bästa band. Om man befann sig just där, just då och råkade ha turen att vara i precis rätt ålder för att bli drabbad så var Suede en livsförändrande upplevelse. Jag vet, för jag var där.

Suedes första singlar 1992 och debut-albumet från 1993 hade exakt den effekten på mig. Plötsligt kom ett nytt band som var så exakt rätt i tiden, så otroligt moderna. Som lånade det bästa från förr (när de var som bäst lät de alltid som att David Bowies Ziggy Stardust låg sked med The Smiths The queen is dead) och pekade mot framtiden. Som sparkade åttiotalet i skrevet och Doctor Martens-stampade ut en linje i sanden som visade att exakt här börjar nittiotalet.

Under några få år var de ofattbart viktiga. Allt det där skulle förändras, förstås. I en härva av svartsjuka och utmattning hoppade Bernard Butler av bandet. Fortsättningen är visserligen en historia om ofattbara framgångar och världssuccé, men också om maktspel, heroinmissbruk och misär.

”Coal black mornings” är dock inte den historien. Om man är intresserad av att läsa om crackpipe-Brett kan man testa David Barnetts biografi Suede – Love & poison i stället.

Brett Anderson har tagit den klassiska rockbiografin och helt slängt ut de sista två tredjedelarna. Hans eget verk fokuserar i stället på uppväxten i trista Haywards Heath. På tyranniet i det brittiska klassystemet. På en excentrisk, Franz Liszt-älskande far och en hippieaktig mamma som solade naken i trädgården och sydde alla barnens kläder själv. På att växa upp så fattig att man fick hämta ut lunchkuponger i skolan (något Anderson starkt beskriver som ett skamfyllt trauma som direkt hämtat ur något av Charles Dickens). Om lövtunna väggar och ingen centralvärme. Om middagar med mjölkigt te och billigt kött.

Utan att någonsin ge sig ut på några stilistiska akrobatövningar skriver Brett Anderson bra. Det kommer direkt från hjärtat och det märks. Det finns ett höstkvällsliknande vemod i stora partier som känns alldeles äkta. Även när Anderson beskriver mer oskyldiga skeenden, som hur han blir blixtförälskad i popmusik, finns ett stråk av melankoli. Kanske har han rätt då han resonerar att man ibland måste blicka bakåt för att förstå varför saker blev som de blev.

Drabbande blir det när Anderson beskriver insikten att han på de 38 år de fick tillsammans aldrig lärde känna sin pappa. Det är också delvis därför som den här boken finns. Så att hans egen son en dag ska ha något att återvända till. Något som kan förklara vem hans far var den dagen han inte längre finns kvar.

Det är fint.

Men det finns problem. Det största är att Brett Anderson helt saknar humor. Suede anklagades alltid för att vara pretentiösa posörer. Putläppade dysterkvistar som alltid såg sura ut på bild och tog sig själva på Största Möjliga Allvar. Anderson skriver lite sårat att det är ett missförstånd och att Suede minsann visst hade humor. Det är inte sant förstås – men samtidigt något som inte alls behöver vara ett problem. Suede saknade helt ett förlåtande ljus i sin musik. Coal black mornings likaså. Brett Anderson är helt enkelt inte rolig. På flera ställen i boken beskriver han händelser, replikskiften eller möten som ”hilarious”. Inte en enda gång är det han beskriver ”hilarious”. Eller ens i närheten. Det är förstås inte något krav – eller ens önskvärt – att Anderson ska fara fram som en pellejöns över boksidorna. Men särskilt kul blir det aldrig.

Då är Brett Anderson bättre på sorg. Kapitlet där hans mamma förlorar sin korta kamp mot en aggressiv cancer och hur han är så förkrossad att han inte förmår att gå på hennes begravning är våldsamt starkt. Likaså hur han blir dumpad av sitt livs första stora kärlek. Justine Frischmann, som själv skulle bli popstjärna i Elastica, var inte bara medlem i Suede. Hon var under några år Andersons hela värld. När hon lämnar honom för Damon Albarn i Blur blir Brett helt knäckt.

Men det blir samtidigt avstampet för honom att hitta vägen i sitt skapande. Plötsligt får Suede riktning och liv. Låtarna kommer att handla om svartsjuka, fattigdom, droger och smutsigt sex. Kort därefter är de på omslaget till Melody Maker utan att ens ha släppt en singel. Det är också där som Anderson väljer att sluta. Han sätter punkt precis när bandet kliver ut i höstsolen efter att ha skrivit under sitt första skivkontrakt. På så sätt blir aldrig Coal black mornings den klassiska ”kokain och guldskivor”-biografin. Och just därför är den desto bättre.

ARTIKELN HANDLAR OM

Suede