Trollen finns - och de är ute efter hämnd

Kalle Holmqvist läser svensk skräck av Stefan Spjut

Foto: Sofia Runarsdotter
Stefan Spjut.
BOKRECENSIONER

– Det är mig de vill ha. Ni behöver inte oroa er, säger Susso för att lugna sin vän Diana.

Som läsare förstår man att det behöver de visst. Diana och hennes lilla dotter ska oroa sig väldigt mycket, för trollen är ute efter dem. Norrbottniska vårdbiträdet Susso Myrén slogs mot troll redan i Stefan Spjuts förra roman Stallo. Hennes morfar var naturfotograf och tog på 1980-talet ett kort där ett mystiskt väsen syntes. De flesta antog att fotot var fejkat. Men Susso började undersöka saken och kom fram till en obehaglig sanning: Det finns troll och de vill skada oss.

I uppföljaren Stalpi, som kan läsas fristående, har Susso flyttat från Kiruna och isolerat sig i en stuga utanför Vittangi, där hon beskyddas av en övernaturlig ekorre. Det kan behövas, för trollen och deras medhjälpare – som hon satte stopp för i förra boken – är ute efter hämnd. Och man kan inte gärna gå till polisen och anmäla att man är förföljd av läskiga typer med svans.

I Stalpi går ingen säker för trollen och deras hybrider till avkomma, som kan lura i buskarna lite var som helst. Ofta förvandlar de sig till djur, till exempel björn eller varg. Men de kan också heta Lennart, köra bil, handla bananer på bensinmacken och verka nästan normala.

Långsamt målas det upp en mardrömslik stämning som speglar den totala hopplösheten för dem som blir trollens offer.

”Troll” är ett brett begrepp, i äldre svenskt språkbruk kunde ordet stå för alla möjliga former av övernaturliga skogsväsen, men också för Djävulen eller allmänt suspekta saker (därav ”trolldom” eller ”trolleri” som synonym för otillåten magi).

Stefan Spjuts troll håller sig ofta för sig själva, men ibland får de upp ögonen för någon människa och då kan det sluta illa. De är särskilt förtjusta i att röva bort barn, vilket knyter an till gammal folktro om bortbytingar. Det ansågs att trollen kunde stjäla människors barn och ibland också byta ut dem mot sina egna.

I Stalpi är trollens krafter helt överlägsna människors. De behandlar oss lika illa som vi själva brukar behandla alla som är svagare. Värst av allt är kanske att trollen kan manipulera människors medvetande. Anders – en medelålders familjefar – är med och fångar in något som han tror är en vanlig varg. Efter det blir han aldrig sig själv igen. Ett kvinnligt väsen som kallas Stava tränger sig in i hans liv och tar över mer och mer av hans vardag. Anders blir hennes husdjur som hon kan göra vad hon vill med.

Inledningen, med ett par perspektivbyten, är lite seg. Men därefter blir det olidligt spännande. Stalpi är på många sätt bättre än föregångaren, inte minst är den mer koncentrerad (Stallo var nästan 600 sidor tjock).

Långsamt målas det upp en mardrömslik stämning som speglar den totala hopplösheten för dem som blir trollens offer. Det är ingen idé att kämpa emot.

Stefan Spjut påminner en del om andra svenska skräckförfattare, som John Ajvide Lindqvist och Anders Fager. Men medan deras böcker ofta handlar om storstadsmiljöer utspelar sig Stallo och Stalpi i Norrbotten, Västerbotten och norra Norge – kring mindre städer och nybyggarsamhällen där trollen kan ta över en hel by utan att omvärlden reagerar.

Men den lockande och skrämmande naturen finns ju överallt. Skogen täcker mer än halva Sveriges yta, och omsluter de flesta tätorter norr om Skåne.

Förortsområdena i Stockholm, och delvis även Göteborg, Uppsala och många andra städer, består i stort sett av små öar av bebyggelse, insprängda i skogsbygd. Mellan centrumbyggnaderna och bostadshusen går det smala grusvägar, kantade av träd. Vintertid är det bara en svag gatlykta som lyser upp stigen.

Troll finns förstås inte på riktigt. Men säkrast är nog ändå att vara försiktig. Hör man några konstiga ljud inifrån skogsdungen är det bäst att fortsätta framåt på vägen i rask takt, utan att vända sig om.

ARTIKELN HANDLAR OM

Spjut

Romaner