Sköna danska skallar

Petter Lindgren om lågintensiv spänning i arbetarnas Köpenhamn

Foto: POLARIS
Författaren Michael Enggaard (född 1971) har bott i Vesterbro i 20 år.

avPetter Lindgren

BOKRECENSIONER

”I verkstan satte han på Mellencamp innan han satte ett nytt sandpapper på sin slipmaskin. Världen var full av rövhål som kämpade på med alla medel. Han var själv ett av dem.”

Citatet, från sidan 40 i Ynkrygg, säger det mesta om stämningen i den danska journalisten Michel Enggaards debutroman som imponerar genom att vara både fullkomligt illusionslös och ömsint på samma gång. Här blir ingen snäll framåt jul, och ödet griper inte in i form av Michelle Pfeiffer.
I stället är det en sopsäck med 100 osålda limpor Marlboro som ytterligare försurar tillvaron för Frank, en av bokens två huvudpersoner, till vardags billackerare men fordom en lovande boxare. Det visar sig att Franks pappa, som skadat sig svårt vid en arbetsplatsolycka på Ikeas lager i Tåstrup utanför Köpenhamn, har varit inblandad i skumraskaffärer.

Nu har sonen fått överta både cigaretterna och en skuld på inte så hisnande 20 000 danska kronor, och hans telefon fylls av hotfulla sms.


Den andra huvudpersonen heter Ellen. Hon drömmer om att arbeta inom teatern men drar sig fram inom hemsjukvården, och det är under ett av besöken hos pappan som hennes och Franks vägar korsas.

Ingen av dem är längre särskilt ung, och båda ståtar de med varsin olöst känsloknut i trunken. För Ellens del yttrar sig denna i återkommande anfall av så kallad sömnparalysi, ett skrämmande tillstånd i gränslandet mellan sömn och vaka. Frank å sin sida har att dras med en livsleda som ofta tar sig uttryck i ett slags mikroessäer:

”Vår, han hatade våren. Falska löften om bättre tider brakade in i hans förskansade vinterkokong som kulan på en rivningsmaskin. Han blev aldrig klar och när andra lät sig förföras av körsbärsträdens ljusröda färgläggning av Vesterbro, blev han bara grinig.”


Intrigen, som rymmer både skjutvapen och sordinerad romantik, är inte särskilt märkvärdig men spännande på ett lågintensivt vis. Enggaard är främst filmskribent men har också skrivit mycket om boxning (2010 gav han ut en bok om den danska boxaren Mikkel Kessler), och läsaren anar tidigt att det hela kommer att göras upp om inte i ringen så åtminstone i dess närhet.

Boxningsmotivet framstår som trovärdigt skildrat, åtminstone för en fåkunnig och strykrädd läsare som jag, och här finns också ett sympatiskt folkbildande drag som erinrar om Beate Grimsruds kärleksförklaringar till sporten.


Den som varit i Köpenhamn på senare år lär känna igen sig, och då menar jag inte bara Enggaards vana att enligt den samtidsrealistiska traditionen gärna strö sådant som tomma Gajol-askar omkring sig. Han dröjer också ofta vid den socioekonomiska förvandling som präglar den stadsdel där romanen utspelar sig, nämnda och förr lite ruffiga Vesterbro.

Här har husen rustats upp och tagits i besittning av folk med pengar, och också det tidigare lokala näringslivet har fått maka på sig till förmån för inredningsbutiker och hippa kaféer: ”Den senast kapitulerade charkuteristen såg Frank ofta. Han använde sig av båda trottoarerna när han tog sig hem stupfull men hälsade alltid uppmärksamt.”


För folk av Franks och Ellens sort, vanliga arbetare och småföretagare, har tillvaron på det hela taget blivit kämpigare, och läsaren behöver inte tvivla på var författaren har parkerat sina sympatier. Enggaard omfattar sina karaktärer med värme men också med en knappt märkbar humor som ofta får mig att tänka på Nick Hornby.

Själva är de knappast några muntergökar, men man trivs i deras sällskap.

ARTIKELN HANDLAR OM

Böcker

Köpenhamn

Romaner