Från bä till bu

Anneli Jordahl läser en dagbok som skulle kunna bli en bra roman

Foto: CAROLINE ANDERSSON
Axel Lindén (född 1972) debuterar med ”Fårdagboken”.
BOKRECENSIONER

Bää-ä! Fåren tar till orda först, hälsar på fårägaren och på läsaren. Djuren får berättaren att tänka på Horace Engdahl. Namnet symboliserar ett liv ägaren har lämnat, det urbant akademiska. Engdahl har dessutom sagt att han är ”orolig för att bli ensam och betydelselös”. Just den oron slipper dagboksförfattaren. Tillsammans med det ulliga gänget har han ”riktigt sällskap”.

Debutanten Axel Lindén bor med sin familj på en gård i Östergötland, förmedlar omslagsfliken till den ullnära och av Eva Lindeberg ursnyggt formgivna lilla boken.


Det torde alltså vara egna erfarenheter som lyfts fram i boken, där Lindén med lågmäld humor förmedlar exakta arbetsuppgifter under drygt ett år på gården. Klippa ull, laga stängsel och beskydda mot rovdjur. Har de vatten? Är de sjuka?

Upprepning till leda, kan det förefalla, men det monotona i djurvården befriar också själen. Människan går in i en annan dimension där hon står, i direktkontakt med naturen och djuren: ”det är inte jag som har får, utan det är fåren som har mig”

Lära känna djuren är givande, deras intelligenta lösningar noteras. Hur de klungar ihop sig på nätterna med lammungarna ingrottade för att skydda småttingarna mot räven. Hur de travar efter varandra i hagen för att förstöra så lite bete som möjligt. Kroppsspråket är främmande: Vad menar baggen som vill vänslas för att sedan stångas i magen?

Så detta mysterium med slakten, fästa sig vid fåren för att beröva dem livet. Hur känns det? ”Vidrigt”, anger dagboken, men det måste göras. Efteråt: ”en djupgrå känsla av fullbordan”.


Fåren har mycket att lära människan. Varför lyckas de kollektivt, men inte vi? Djurhållningen på gården är tänkt att delas av flera, men folk tröttnar och berättarjaget drar tjurigt tyngsta lasset. Är han på väg att bli en bonde på det ”enstöriga och inbilska sättet”? Barn och fru nämns i förbigående, det är relationen till djuren som är huvudsaken.

Om arbetet är ”enahanda och småtrist”, ska då anteckningarna också vara det? Frågar sig berättaren. Visst finns det en poäng med det, men att få tristess att ljuda kräver sin författare.


Lindéns anteckningar är lite för prosaiska för det. De håller inte riktigt för det kortkorta formatet, densiteten saknas i flera avsnitt. När slutstyckena glider över i pamflett över de storskaliga jordbrukens miljöförstöring, ja då havererar det. Fårdagbokens 150 sidor framstår som ett skelett till en mycket bra roman.

Jag vill veta mer om återvändandet till barndomstrakterna, till samma gård där berättaren lekt barfota. Mer om försöket att leva ”ett hållbart liv”, i en återgång till de basala behoven.

Landsbygdsskildringar som gestaltar ett meningsfullt liv är sällsynta. Hoppas Lindén fortsätter författarbanan i klövarnas riktning.

ARTIKELN HANDLAR OM