Ryssland

Den ryska – och svenska – tragedin

Ann Hedén läser Per Leanders reportagebok om de svenska socialisternas drömmar och bråk i skuggan av Sovjetunionen

Av: 

Anne Hedén

Lenin, i mitten på bilden, i Stockholm 1917 på resa mot Ryssland.
Lenin, i mitten på bilden, i Stockholm 1917 på resa mot Ryssland.

BOKRECENSIONER

Revolutionsåret 1917 jobbade journalisten Per Leanders farmors far på PUB i Stockholm och råkade bli den expedit som i april sålde en kostym till Lenin, troligen bekostad av de svenska så kallade hemmabolsjevikerna. Dessa hade uteslutits ur socialdemokratin i februari och var på väg att några månader senare, i maj, bilda det svenska socialdemokratiska vänsterpartiet.

Däremellan hann de alltså träffa Lenin som var på väg hem till Ryssland efter tsardömets fall – ett av många möten mellan svenska och ryska socialdemokrater och vänstermänniskor i det tidiga 1900-talet.

Anekdoten har vandrat vidare i familjen Leander och nu har den också blivit en ingång till en helt annan berättelse en famille, den om hur den svenska socialdemokratin och kommunismen trots gemensamma målsättningar blir varandras antagonister i kampen för ett jämlikt och rättvist samhälle. På sätt och vis är det en biografi över den svenska socialismen och dess drömmar som Leander skrivit, från 1917 och framåt till andra världskrigets slut.


Andra, som historikerna Håkan Blomqvist och Alexander Kan, för att nämna några av de forskare som Leander refererar till, har varit inne på liknande teman. Styrkan i Leanders mer reportageinriktade bok är att han genom att använda många citat från memoarer och självbiografier låter aktörerna prata i egen sak.

Och här förtydligas vilka enormt starka förhoppningar och sympatier ryska revolutionen väckte i sin samtid. Liksom att socialismen och framför allt det som kom att kallas för kommunism var långt ifrån en färdigtänkt färdplan ens 1918.

Representanter för den svenska arbetarrörelsen åkte gärna på besök till Rådsryssland, för att studera, för att övertala och överlag för att komma på god fot med det nya styret.

Svenskarnas politiska självförtroende är inte direkt i underkant: socialisten och pacifisten Carl Lindhagen, jämnårig med Branting men mycket mer radikal, uppmanade bolsjevikerna att göra ryska revolutionen till något större än den franska och betonade humanism och självansvar i den socialistiska tanken.

Carl Lindhagen var borgmästare i Stockholm 1903–1930. 1923 anslöt han sig åter till Socialdemokraterna.

Agitatorn Kata Dahlström tyckte vid sitt besök på Komintern-kongressen 1920 att Moskva var underbart, och bemötte självklart kritiken från Komintern vad gällde de svenska vänstersocialister som fortfarande sympatiserade med antimilitarism och pacifism. Men hon frågar också varför det hörs skottlossning nära hotellet på morgnarna. Beskedet att det är kontrarevolutionärer som avrättas i ett närbeläget fängelse får henne att önska att revolutionen vore mildare än sina fiender.


Hemmabolsjevikerna argumenterade för en demokratisering av sovjetstyret och trodde sig om att kunna behålla sin särart. Anslutningen till Komintern 1921 ledde dock till att en stor minoritet inte hängde med, däribland just Carl Lindhagen, som då hade utvecklat en tydlig kritik vad gällde bolsjevikernas våldsanvändning och hårda ledarskap.

Överlag är det närmast tragiskt att läsa om hur mycket elände bolsjevikiseringen av socialismen ställde till med även i ett land som Sverige.

1924 lämnade antimilitaristen och nedrustningsförespråkaren Z Höglund och andra det svenska kommunistpartiet i protest mot toppstyrningen. 1929 uteslöts de tyngre delarna av partiet, de så kallade Kihlbom-kommunisterna, av Stalin.

Överlag är det närmast tragiskt att läsa om hur mycket elände bolsjevikiseringen av socialismen ställde till med även i ett land som Sverige. Leander beskriver det kvarvarande svenska Kominternpartiets – de så kallade sillénarna – sektliknande syn på socialdemokratin som socialfascister, deras försvar av Moskvarättegångarna och Molotov-Ribbentrop-pakten.

Men också hur länge man i den svenska vänstern i stort hoppades på och väntade på att den ryska kommunismen skulle ha något att tillföra, trots allt. Författaren pekar i bokens sista del ut Kominterns intrigerande och utrensningsaktioner under Stalin som en klart försvårande faktor för möjligheterna att bygga ett mer kraftfullt vänsteralternativ i Sverige.


De kontrafaktiska historiska frågorna hopar sig. Jag fastnar på ordet kostym: hade det funkat att sy om kommunismens kostym och klippa bort de despotiska bitarna?

Vad hade hänt om inte Lenin kommit fram till Petrograd?

En källkritisk bock i kanten här är Leanders hårdragning på sidan 12 om att dåvarande socialdemokratiske sjöministern Erik Palmstierna planerade att mörda Lenin. En ögonbrynshöjare – som lite längre fram kokar ner till att Palmstierna i en anekdot ganska långt senare berättar att han ringde till Branting och uppmanande denne att kontakta Kerenskij så han kunde stoppa, alternativt skjuta ner Lenin.


Till att börja med tolkar jag det som att Leander vill fördela bördorna lite i det socialistiska lägret. Men sedan kommer det som jag tycker är en nyckelscen i Leanders skildring: upplösningen av den konstituerande nationalförsamlingen i Tauriska palatset 18 januari 1918, skildrat genom de svenska gästerna.

I Tauriska palatset är alla kommunister beväpnade, till och med Lenins unga sekreterare tar upp en revolver ur handväskan

Ett val till konstituerande församling hade börjat förberedas redan under den provisoriska regeringen, som nu alltså hade ersatts av folkkommissariatet under bolsjevikerna. Till nationalförsamlingen hade socialistrevolutionärerna, med mest stöd på landsbygden, fått flest röster, inte bolsjevikerna som å andra sidan dominerade i sovjeterna. Bolsjevikerna kohandlade med vänstern i det socialistrevolutionära lägret.

Zeth ”Z” Höglund 1941. Han var det blivande Vänsterpartiets första ordförande, men återvänder 1926 till Socialdemokraterna.

I Tauriska palatset är alla kommunister beväpnade, till och med Lenins unga sekreterare tar upp en revolver ur handväskan. Carl Lindhagen påpekar för Z Höglund att det kanske är dags att dra sig längre bak i salen. Skottlossningen uteblir dock, bolsjevikerna får som de vill. Församlingen upplöses.

I vänstersocialdemokratiska Folkets Dagblad Politiken försvarade man åtgärden så att folkrepresentationen i Ryssland inte var upphävd utan endast skulle omläggas. De svenska gästerna åkte hem genom ett Finland i fullt inbördeskrig där den vita terrorn segrade ganska snart. I det vita Finland sågs arbetarrörelsen som landsförrädare. Synen på demokrati var minst sagt tänjbar, fast i en annan riktning. Det satte spår i decennier.


Hade den ryska revolutionen kunnat ta en annan väg om bolsjevikerna hade förhållit sig annorlunda i Tauriska palatset? Vad de stängde var i alla fall möjligheterna till dialog med oppositionen. Också det satte fruktansvärda spår.


Per Leander är medarbetare på Aftonbladet Kultur. Därför recenseras hans bok av historikern och journalisten Anne Hedén.

ANNONS EXTERN LÄNK

Njut av en god bok i sommar – Prova BookBeat gratis i en månad!

BookBeat.se

Publisert:

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!

ÄMNEN I ARTIKELN

Ryssland

Sovjetunionen

Bolsjeviker

Kommunism

Socialism