Noll sympati för kulturmannen

Jenny Högström läser den sista delen i Henrik Bromanders romantrilogi om manlighet

Foto: JESSICA SEGERBERG
Henrik Bromander (född 1982) är författare och serietecknare.
BOKRECENSIONER

Få svenska författare i dag är lika produktiva som Henrik Bromander. Han pepprar ur sig romaner, novellsamlingar och serier i ett tempo som gör att man kan fråga sig: jamen blir det bra då?

Svaret är ett intetsägande både ja och nej. Låt mig därför precisera.

Det som slår mig när jag börjar läsa Bara en kram, den avslutande delen i Bromanders romantrilogi om manlighet, om en medie­wannabe som flyttat till ­Göteborg och gör karriär som krönikör med feministisk udd, sedermera i egenskap av chefredaktör för en gratistidning, är att Bromander är bäst på att skildra karaktärer som befinner sig på botten. Den högerextrema nätkrigaren Joel i Bromanders förra bok, Vän av ordning, var en sådan. Liksom Johan, den småländske bodybuildern i Riv alla tempel.


Så, what about Jens, den för all del nog så tragiskt ängslige indiekillen från Borås med rötter i fanzinemyllan?

Med en osäker arbetsmarknad, osäkert boende, osäkra relationer till både familj, vänner och kvinnor är det inte svårt att förstå hans ständiga ängslan och magproblem.

Men ni hör ju också på beskrivningen hur irriterande han är.

Kanske är det delvis en klassfråga. Johan var arbetarklass, Joel på sin höjd lägre medelklass, medan Jens föräldrar är författare och akademiker. Jens ÄR kulturmannen, helt enkelt. Den pk-vänster och trendkänsliga medelklass han representerar, väcker liksom inga sympatier. I alla fall inte hos mig. Och detta har egentligen mycket lite med hans förljugna feminism och syn på kvinnor att göra, inkluderande handlingar som skulle kunna betraktas som övergrepp.

För Jens i Bara en kram är den där bedrägliga snubben som säger sig vara feminist, som bygger sitt varumärke på det och inhöstar all kredd för det – men som i själva verket är ett as. Vi kan kalla denna manstyp för den försåtlige feministen. Värsta exemplet måste väl vara Göran Lindberg – även kallad Kapten Klänning – som naturligtvis är citerad i ett av bokens motto.

Nej, inte ens Jens matsmältningsproblem och oerhört känsliga mage – som han naturligtvis gör en podd om – lyckas frambringa något medlidande hos denna hårdhudade läsare. Skit på dig du, Jens, vill jag säga till honom. Jag bryr mig inte.

En bidragande orsak till min aversion är intressant nog stilistisk. I stället för att agera allvetande berättare och skriva ”inifrån” sin protagonist, har Bromander valt att låta Jens framställa sig själv skriftligen. Bara en kram består alltså av Jens dagboksanteckningar, varvade med en roman om en serievåldtäktsman som Jens skrivit. Och eftersom Jens är krönikör, är hans dagbok skriven i samma anda. Inställsamt, klatschigt, förljuget och självgott. Just därför ibland väldigt roligt, förstås.

Romanen i romanen har däremot ett annat anslag. Genom att skriva ur en serievåldtäktsmans perspektiv tar Bromander ett metagrepp på sig själv som författare. Han verkar nämligen själv närmast patologiskt intresserad av att skildra olika typer av förmenta förövare inifrån.


Lägg därtill hans brinnande intresse för subkulturer och en förkärlek för mycket och grundlig research, så har vi både det som gör honom till en så unik och intressant författare i Sverige i dag – och det som är hans akilleshäl. I värsta fall skapar det helt enkelt en sorts copy paste-litteratur där hans romanfigurer pluggar sig fram till att bli vad det nu är de vill bli – i det här fallet en våldtäktsman.

Frågan är dock om man verkligen måste närstudera Irréversible för det?

FAKTA

ROMAN

»  Bara en kram

Henrik Bromander

Atlas

ARTIKELN HANDLAR OM