På fest med Jan Guillou

Jenny Teleman läser ett proffs på gott   humör

Foto: STEFAN MATTSSON
Jan Guillous ”1968” är sjunde delen av släktkrönikan om familjen Lauritzen.
BOKRECENSIONER

Här släntrar jag in med en vinare i påse sent till festen. Soffan är svår att klämma sig ner i för där pågår en rätt snärjig diskussion om en bekant till en bekants eventuella hämndmotiv, i ett hörn hånglar ett par som man inte vet om de är rätt par och varför två gamla fiender plötsligt spelar Kinkslåtar för varandra, det vet man inte heller.

Lite så är det att hoppa in i del sju av en enorm släktkrönika, en som tydligt deklarerat att det här bygget börjar från början, det ska skildra det svenska 1900-talet i realtid. Så klaga inte om du tittar in 1968 och börja kräva en rikare bild av släktens Lauritzens inre motiv och yttre dynamik. Helt rimligt.


Men man ska ju kunna komma sist till kalaset också, så jag läser Jan Guillous 1968 så, som en fristående roman.

Huvudperson är Eric. En av tjugofem medlemmar i Socialistiska jurister på Stockholm universitet. Alldeles i början av sin karriär, mitt i en tid präglad – om man är socialist – av Vietnamrörelsen och – mer konkret för en lagman – av den lilla men växande gruppen amerikanska desertörer.

De är dock inga helt enkla skyddslingar, antyds det. Många brajdoftande och mer eller mindre våldsamma unga män ligger på andrahandssofforna och känns allt besvärligare.


Men 1968 är en roman som på ett högst berättareffektivt sätt vänder direkt. Eric med goda betyg, stilig och med gedigen borgerlig uppfostran uppmanas av vänsteradvokatprofilen Hans Göran Banck att absolut inte börja hos honom då just fall med sagda desertörers uppehållstillstånd för tillfället utgör 99 procent av arbetet på hans byrå.

Och alltså skulle bli 99 procent av romanen och varken Eric eller läsaren skulle få tillfälle att lära sig ett jota. I stället uppmanas Eric att söka notarietjänst hos ”Henning Sjöstrand”.

Ett snabbt och lyckat drag, och här har författaren kul. Energi, champagne, jättelika välknutna slipsknutar, en hel flock rävar bakom örat, golfhat, pragmatism, egensinne och jagstyrka gör figuren ”Henning Sjöstrand” till en idealbild av en högfungerande brottsmålsjurist.

En rättänkare av typen ”jag har visst moral men ger-väl-fan-i-era-maomärken-inåtvända stridigheter, ert råris och era nu-ska-vi-rösta-om-färg-tv-är-kontrarevolutionärt-larv”.

Och berättartekniskt ger Erics placering där möjlighet att sända honom till Tyskland för att samla material till ett av tidens stora avgörande minnen: neurosedynkatastrofen.


Välresearchat lärs mycket ut om detaljerna i denna häpnadsväckande skandal, om skillnaderna mellan beviskrav på tyska och svenska läkemedelsbolag och -rötan av förfalskade vetenskapliga artiklar.

En kärleksaffär tar sen smidigt Eric till Prag veckorna innan Sovjet invaderar. Förhoppningsfulla tankar luftas vid krogbordet om en fortsatt kommunistisk stat med ett mänskligare ansikte och en mer än antydd idé skrivs ut, att en djupare, kunnigare, intressantare, mer intellektuellt hållbar analys av socialismens väsen pågår i Prag -68 än i det barnsligt gafflande Sverige. Alltså, Eric tycker det.

En avstickare till Köpenhamn och sen ett hemförande av neurosedynmålet knyter ihop den fiffiga exposén där Eric placerats på ett par nyckelplatser nyhetsåret 1968.


Läser man recensioner av de tidigare delarna av romansviten är det väldigt mycket oro över skrala personteckningar, brist på psykologi, icketrovärdiga själsliv och relationer.

Jag fattar inte riktigt alla dessa mycket bekymrade invändningar. Det är så uppenbart inte överenskommelsen här.

Det här är en professionellt krönikejournalistiskt byggd text i mycket lätt gestaltningsförmiddagskostym som med gott humör och ett par subjektiva och pålästa nedslag tittar in lite här och där i det sena sextiotalets samhällsbygge som det kan ha sett ut: OS i Mexiko på tv. De mycket gammalmodiga resterna i sexuallagstiftningen som lever kvar mitt i en tid då skilsmässor blir riktigt poppis.

Det är sannerligen fel ställe att gå och leta efter sofistikerade inre konflikter, privatmoraliska tvetydigheter och finbroderade mellanmänskliga signaler, för berättelsen talar omedelbart om hur den kommer att funka. Eric fick ju för katten veta att han skulle snabb-kika på lite av varje ute i medborgerligheten redan vid första jobbintervjun.


Detta 1968 är också ett årtal där unga så kallade trottar, maoister, stalinister, leninister, hippies, vpk:are, rebell-rörelsemedlemmar och allmän vänstervåg har en framskjuten plats i det kollektiva minnet.

Skildringen av just dessa figurer är pepprad med så mycket undertext, generationsgliringar och blinkningar åt alla möjliga vänsterhåll att det inte är någon som helst idé att gå in och försöka reda ut vad som är fakta, skämt eller ren fiktion. Skulle jag ens försöka skulle precis alla, inte bara författaren, ilskna till och dessutom kalla mig för för liten för jag var inte ens med.

Dessutom är det en roman, och för övrigt skulle den sortens recensionskritik förstöra halva nöjet i att bli mysirriterad på just sin del av skildringen av den svenska vänstern. Själv hugger jag på den dinglande kroken att de mest fanatiskt revolutionära kvinnorna visar önskemål om att begå trekant så fort de hör ordet ”Ådalen”. Synnerligen retsamt av författaren.


Något mer bör också sägas om sex. Och hasch. Jag läste en intervju med Jan Guillou där han välgörande uppriktigt erkände hur svårt det är att skildra erotik. Och det faktum att gestalterna saknar personlighet blir här för första gången ett problem. Man behöver få vara i ett mer utforskat själsliv för att bry sig om ett samlag mellan två personer, annars blir de inte så många – men dock förekommande – sexscenerna pannkakeplatta.

Fast när en moloken, sur, bakfull Eric framför spegeln hittar ett enstaka pubeshår mellan tänderna och därmed hurvet erinrar sig fragment av gårdagens danska ligg blir det effektivt, då passar den här prosastilen.


Hasch, ja. Det finns en mycket kort sekvens där Eric röker på. Tio raders högst underhållande flöde som öppnar en liten bakdörr mot en helt annan sorts romangestalt. Skulle inte ha något emot att träffa den.

Och alltid trevligt med en sistaradscliffhanger av klassiskt dramatiskt genomtänkt snitt. Ja, det var väl det.


Jenny Teleman
Jan Guillou är kolumnist i Aftonbladet. Därför recenseras boken av Jenny Teleman, kritiker vid Sveriges radios kulturredaktion

FAKTA

ROMAN

» 1968

Jan Guillou

Piratförlaget

ARTIKELN HANDLAR OM