Mannen som hatar redaktörer

Lagercrantz nya Millennium-bok kunde ha varit en djärv och storslagen roman – om han bara kommit till skott

Foto: BJÖRN LINDAHL
David Lagercrantz har skrivit sig in i Stieg Larssons Millennium-värld med en helt egen röst.
BOKRECENSIONER

Något hundratal sidor in i David Lagercrantz andra bok i hans fortsättning på Stieg Larssons Millennium-trilogi, Mannen som sökte sin skugga, känner jag irritationen stiga. Jag har tappat räkningen på alla kriminalromaner jag läst som fanimej vägrar komma till skott. Handlingen pratas omständligt fram över luncher, middagar, vinglas och telefonsamtal. En outhärdlig mängd detaljer registreras med en myndighet som vore ambitionen att skriva ”ett mäktigt epos över vår tid” eller något.

Vad hände med den gamla fina idén om underhållning? Med den goda traditionen kallad spänningslitteratur? Med redaktörer som säger ”stryk, skriv ihop, överraska!”?

Gud vet. Kanske är minst 400 sidor vad som krävs för att läsarna ska känna att de har tillräckligt mycket gotteläsning framför sig för att det ska vara värt pengarna – om så 200 av dem är mer än lovligt saggiga. Kanske har redaktörerna abdikerat eller fått sparken.


David Lagercrantz har åtminstone ett bra språk, och efter halva boken är det som att ett startskott plötsligt går av. Då får berättelsen en stark framåtrörelse och min läsning rinner i väg utan hjälp av kaffe, godis och frustrerade andningspauser på balkongen.

Lisbeth Salander sitter i fängelse och nystar vidare i sitt förflutna. Hon hittar ett kontroversiellt tvillingexperiment, utfört av Registret för studier av genetik och miljö. Rötterna finns i Rasbiologiska institutet, men forskarna följde, får vi veta, tidsandan och började lika fanatiskt ”tro på Marx och Freud”. De ville belägga miljöns dominerande påverkan på individen. Därför adopterade de bort tvillingar från socialt svår bakgrund till diametralt skilda miljöer och följde sedan deras utveckling.

Mikael Blomkvist dras in och anar ett scoop, och på sitt håll skrider de gamla skrupelfria vetenskapsmännen och -kvinnorna till verket för att förhindra skandal. Samtidigt intervenerar Salander i maktbalansen på fängelset – och i ett otäckt hedersvåldsfall – och skaffar sig ytterligare ett par livsfarliga fiender.

En stor del av handlingen utspelar sig dock i överklassmiljöer, där den tredje huvudpersonen Leo Mannheimer lever och verkar. Han skildras intill oljighet romantiskt som en spröd och vemodig man, som tvingats ge upp sin musikpassion för att gå in i pappas företag som finansanalytiker. Gissa om det mörka stråket inom honom – många har för övrigt just ett mörkt stråk i den här boken – beror på hemska hemligheter i hans bakgrund?

Lagercrantz knyter alltså an till Stieg Larssons engagemang mot rasism och statligt mer eller mindre sanktionerade övergrepp, samtidigt som han tillför en massa bifigurer i eleganta dräkter och kostymer.


Men vad man än tycker om den otvetydigt kommersiella idén att alls skriva vidare om Larssons figurer, så är det kanske ändå dags att sila i jämförelserna. Lagercrantz har inte uppfunnit den här världen, men han skriver in sig i den med ett eget författarskap.

Här talar ingen upprörd röst, utan en melankolisk. Lagercrantz verkar också gilla att ge efter för romantiska impulser, så bered er på bedårade beskrivningar av kvinnlig skönhet och högstämda skildringar av förälskelse och samhörighet.

Godhet och ondska kämpar, och jag har alltid i grunden uppfattat Millennium-serien, oavsett författare, som en transponering av amerikanska superhjälteserier till svensk skönlitteratur.

Här finns de klassiska komponenterna: de storhetsvansinniga, perverterade forskarna och superhjältarna som de experimenterat på – representerade av den hyperintelligenta slagskämpen Lisbeth Salander förstås, men här också av en figur som bland annat har abnormt god hörsel. Våldsverkares ondska manifesteras i groteska fysionomier, och de sofistikerade, riktigt jävliga har mäktiga finansiärer och nätverk. Precis som i de gamla superhjälteserierna, som föddes när fascismen var på frammarsch i Europa, finns fienden i rasbiologi och nazistiskt renhetstänkande.

Det är faktiskt rätt djärvt att skriva romaner ur den här traditionen. Det skulle kunna bli både underhållande och storslaget.

FAKTA

KRIMINALROMAN

Mannen som sökte sin skugga

David Lagercrantz

Norstedts