Farliga flickor på farfars tid

Malin Krutmeijer saknar en bredare analys i boken om ”flappern”

Filmstjärnan och sångerskan Clara Bow (1905–1965).
BOKRECENSIONER

Under några år från 20-talet till början av 30-talet fylldes Hollywoods filmer av så kallade flappers – frigjorda kvinnor som i korta kjolar och bobbat hår med drinkar i händerna dansade till jazz och tog för sig av livet.

Buden om vad ordet flapper kommer av är många. I sin bok Jazzålderns flickor, depressionens kvinnor väljer filmkritikern och tidigare Norstedts-förläggaren Lasse Bergström bilden av en andunge som flaxande försöker lyfta från vattnet.

I USA och delar av Europa hade kvinnorna äntligen kämpat sig till rösträtt, och efter första världskriget kom många också ut på arbetsmarknaden. På film lyfte och flög de under en tid som kallas pre-code: före 1934 då nya censurföreskrifter trädde i kraft, och flappern inte längre tilläts flaxa hursomhelst med armar och ben och ta ut befriande skilsmässor. Censuren var ett svar dels på utmaningen från ljudfilmens starkare uttryck, dels på en ny tidsandas behov av att ta sig an det skandalomsusade Hollywood med en tydlig moralkodex.

Efter att ha skrivit om Hollywoods guldålder och fransk film porträtterar Bergström i sin nya bok skådespelarna som gestaltade de nya, fria kvinnorna. Han tecknar minibiografier över alltifrån Clara Bow och Myrna Loy till Greta Garbo och Joan Crawford. Alla var de förstås slående fotogeniska, och inte så få hade en bakgrund som dansare.

En del klarade övergången till ljudfilm bra, andra inte alls. Clara Bow – den första som gavs epitetet ”it-girl”, en tjej med ”det” – präglades av sin tuffa uppväxt och sitt Brooklyn-sätt att tala, och tappade självförtroendet inför mikrofonerna. Joan Crawford däremot gjorde karriär.

Det är verkligen fint att Lasse Bergström lyfter fram de här tidiga, kvinnliga filmskådespelarna. Boken innehåller också en, till mängden, imponerande genomgång av filmer – men i längden blir alltihop väl encyklo­pediskt och kalenderbitar­aktigt.

Texten dignar av namn på koreografer, producenter, regissörer, filmbolagsmoguler och birollsinnehavare, och Bergström fogar ideligen in stickspår som inte riktigt leder någonstans. Det blir tungläst, och samtidigt otillfredsställande, för hur mycket han än upprepar att filmerna var feministiska, så visar han faktiskt inte hur.

Det gjordes komedier om lyckliga skilsmässor och, som det verkar, cirka en miljon askungesagor där butiksbiträden och dansöser efter några förvecklingar gifter sig med välbärgade herrar – men vad exakt som är feministiskt med detta förblir oklart. Jag kan se antydningar om klassöverskridanden, och av kvinnor som aktörer i sina egna liv, men det hade inte suttit illa med en bredare samhällsanalys inkorporerad i filmresuméerna.

Jag är glad för boken, som referenslitteratur och för de vackra bilderna i den, men den gapar för brett. Därför lämnar den mig med för lite.

ARTIKELN HANDLAR OM