”Jag minns dånet av tanksen på gatorna”

Katerina Janouch om sin uppväxt i det ockuperade Tjeckoslovakien

1 av 2 | Foto: Maja Suslin
Blickar tillbaka Katerina Janouch var bara fyra år när Sovjetunionen ockuperade Tjeckoslovakien. ”Jag minns. Trots att jag var så liten.”

För många är hon en symbol för styrka, mod och framgång.

– Men jag känner mig inte hemma någonstans. Det hör ihop med min förlorade barndom och det får jag leva med.

Nu kommer Katerina Janouch med ”Sommarbarn”, en gripande uppväxtskildring.

Katerina Janouch har skrivit tretton böcker, bland annat den uppmärksammade ”Anhörig”, som sålts i över 150?000 exemplar och översatts till fem språk. Hon har även skrivit en rad fackböcker och gjort sig känd som sex- och samlevnadsexpert.

Katerina Janouch föddes i Prag 1964. Hennes pappa var atomfysiker och mamma mikrobiolog och forskare.

– Pappa var en rebell, en gerillaledare, en man som aldrig tvekat om att framföra sin egen åsikt. Och det gjorde man inte ostraffat i det kommunistiska Tjeckoslovakien.

– Livet hårdnade runt oss. Pappa var politiskt obekväm, en som behövde frysas ut. Första steget var att göra honom arbetslös. Han fick lämna ifrån sig passerkort och nycklar till Institutet för kärnfysik där han arbetade. Även mamma blev av med jobbet.

Hatade ryssarna

Katerina var fyra och ett halvt år när ryssarna ockuperade Tjeckoslovakien.

– Jag minns. Trots att jag var så liten. Jag kände de vuxnas oro och deras ångest gjorde mig rädd. Jag satt i min pappas knä och hörde hur det dånade av tanksen på gatorna. Jag försökte komma undan ljudet. Allting var ett komplett mörker och det verkade pågå väldigt länge.

Morgonen därpå sa hennes mamma till henne att hon aldrig mer fick tala ryska när de var utomhus.

– Mamma var från Sovjetunionen. Tills dess hade jag trott att ryssarna var goda. Plötsligt var de onda. Människorna i Prag hatade dem. Och jag var som de andra, jag hatade dem jag med. Så jag skämdes över att vara halvryss och lovade att försöka glömma mitt och mammas språk, morfars och mormors. Språket som varit en del av mig. Det var ett trauma.

Även ljusa minnen

Men ”Sommarbarn” innehåller även många ljusa minnen, av ett livligt familjeliv, där hemmet ständigt var fullt av släkt och vänner, av en högt älskad farmor som ägnade sin lilla sondotter all den tid hon önskade.

– Jag saknar de gamla människorna, de som fanns runt omkring oss. Som hade en annan visdom, andra aspekter på livet. De äldre kan gå in i barnens värld på ett annat sätt än upptagna föräldrar i 30 - 40 årsåldern. Jag har aldrig lekt så bra med någon som med min mormor. Hon hittade hela tiden på sagor, hon låtsades med samma allvar som jag att vi lagade mat tillsammans.

Katerina säger att när hon dök ned i den damm där hennes barndom fanns började hon minnas dofter, smaker och ljus.

– Det ena gav det andra. Jag framkallade bilden av min farmor, såg maskorna i hennes tröja, hennes gester, hennes frisyr. Och jag såg mig själv som barn.

Tvingades lämna landet

Men hennes tjeckiska barndom fick ett abrupt slut när hon som tioåring tvingades lämna landet med sin familj.

– Vi kom till Sverige i början av 1970-talet och hamnade i ett höghus i en förort i norra Stockholm. Jag började i mellanstadiet och utsattes för mobbing. Då skaffade jag mig en pansarhud som jag haft nytta av sen dess och min eviga revanschlust härstammar också därifrån. Men numera behöver jag inte ta till storsläggan med en gång.

Och hennes 18-årige son har börjat ta lektioner i ryska av sin mormor.

Fakta/Katerina Janouch

Katerinas boktips till:

Ingalill Mosander

ARTIKELN HANDLAR OM

Böcker