Kärlek till en strulig pappa

Pia Bergström läser ett pappaporträtt med sinne för tragikomik

Foto: Jan-Ake Eriksson
Charlotta von Zweigbergk, journalist och författare, tecknar ett ömsint porträtt av en egoistisk far.
BOKRECENSIONER

I sin krafts dagar var Charlotta von Zweigbergks pappa Jurgen journalist på Sydsvenskan och chefredaktör för Gotlands Allehanda. En charmerande karl, som fick fem döttrar med två olika hustrur. Som en typisk man av sin tid var han inte så involverad i barnens uppväxt.

Dippen & jag är den tredje dotterns uppgörelse och kärleksförklaring till den försumliga pappan, som hon först när han blir gammal och sjuk försonas med och tar hand om. Dippen är alltså hennes smeknamn på en man som kunde skämta om det mesta men också led av periodiska depressioner.

Charlotta von Zweigbergk, känd för den mycket uppskattade rapportboken Fattigfällan, har en lättflödande, drastisk stil när hon berättar om sin längtan efter pappan när hon var liten flicka. Hur osynlig hon kände sig mitt i flickflocken. Och hur generad hon kunde känna sig när han drev med henne för att vara rolig, som när han läste högt ur ett av hennes känslosamma brev på en middagsbjudning och alla skrattade – ärr i barnsjälen hela livet.


Hon minns också nervositeten och den upphetsade stämningen när han alltför sällan kom upp från Malmö för att hälsa på sina tre äldsta döttrar: ”PAPPA kommer!! Ivriga röster, höga och i falsett. Fötter som snubblade för att snabbt komma honom till mötes.” Han förstod aldrig hur viktig han var, skriver hon sorgset många år efteråt.

Här finns många smått absurda anekdoter om hans bohemiska och ansvarslösa beteende. Som när han tog hand om döttrarna i sommarstugan, drack och var psykiskt obalanserad.

Men han kunde leka intensivt med dem, gav dem frihet och skrämde dem med improviserade sagor.


Pappaporträttet är ömsint och dottern har sinne för tragikomiken i kärleken till en egocentrisk pappa. Men ibland önskar jag att hon stannat upp och sovrat minnena, att hon gestaltat de absurda situationerna, inte bara spontant svept igenom dem för att sedan lite för omständligt skildra pappans eländiga pensionärsnerförsbacke, då tredje frun dör i en hjärnhinneinflammation.

Han blir ensam i det råttinvaderade gamla kalla huset på Fårö och får till sist alzheimer. Bara på några år förlorar han allt, till och med minnet av det liv han haft. Men tredje dottern blir äntligen ”pappamätt”.

Så kan det ju gå. Jurgen i dotterns kärleksgrepp är inte helt tydlig. Men som alltid när man får ett helt osminkat livsöde i knät kommer den där känslan av förundran.

FAKTA

MINNESBOK

»  Dippen & jag

Charlotta von Zweigbergk

Ordfront