Bokrecensioner

Kärlek, och det är på riktigt

BOKRECENSIONER

PIA BERGSTRÖM-EDWARDS känner igen sig i Inger Edelfeldts ömsinta noveller

Inger Edelfeldt.
Inger Edelfeldt.

"Jag önskar att jag bara kunde, liksom, gå på." Ja, det öns-kar man ju. Men varför är det alltid, liksom, omöjligt? Det är lätt att identifiera sig när man läser Inger Edelfeldts novellsamling Riktig kärlek. Den inre rösten är alltsomoftast ens egen. Man har varit precis där, känt just så, samma sorgsna förtvivlan, samma vanmakt i försöken att hantera all oriktig kärlek, alla oriktiga önskningar. Det som händer i hjärtat bara händer. Men varför ska det gå sönder? Och alla dessa floskler man svalt och ältat: "Min väninna säger att nån guru har sagt att om man bara odlar glädjen och kärleken och harmonin inom sig så ska allt gott dras till en, som till en doftande blomma."

I en artikelserie om passion på Dagens Nyheters Insida som man kunnat läsa under sommarens sista svalnande veckor framstår den just som en slags (pinsam) illusion. Psykologer, präster och "drabbade" beskriver den som vaj på karaktären, feber eller förryckthet. Passion är inte ansvarigt, inte förnuftigt, tillhör inte det riktiga livet. Möjligen om man bygger in den i en ny villa.

Inger Edelfeldt är gudskelov inte ansvarig för det riktiga livet. Hon låter sina älskande möta både det "råljuva" antända livet och den outhärdliga sannolikheten att vissa aldrig får uppleva det där, att det bara är några få förunnat: "Kanske bara de som var lyckliga från början på nåt sätt, såna som har den där blomdoften. Vi andra får hålla på och köpa parfymer."

De flesta noveller i den här samlingen är riktigt bra. Både ömsinta och maliciösa. Alla har en slags dockskåps-prägel, men så brukar ju Inger Edelfeldts berättande vara, lite kolorerat, och hemtamt i tjejsnack och damtidningsmyter. Men man ska inte tro att det är små ting som avhandlas för det. Sleeping Beauty, den allra första historien hugger direkt in: Det luktar kattpiss, det är i Hägersten, en halvgammal, full och hysterisk mamma klär av sig naken och rusar ut i trappen och knuffar undan sin dotter som kommit ända dit för att ta hand om henne: "Flytta på dig, din lilla hora!"

Och EDELFELDT lyckas hålla någon slags mästerlig komplicerad jämvikt i denna bedövande scen: "Du har alltid haft ont av att din mamma är sexigare än du", vrålar mamman och dottern, denna bortvända rosenknopp som "inte borde ha fötts" och aldrig fått kärlek nog och är osäker på om hon ens finns, kan ändå erkänna mammans flammande känslor, ser henne, stor och vit, hennes stripiga långa hår och att hon på något "underligt sätt är vacker".

Andra stycken, till exempel Lösningen och Självförtroende är skrivna så att två röster växlar - alltid mer spännande än bara en lidande part. Vassast fångad är affären mellan den nertaggade biblioteksassistenten Leif och den dominanta fransklärarinnan Magda, bra gift och besk nog men av någon anledning helt hakad på denne tetige Leif som svarar på hennes attacker med ett dämpat motstånd som gör henne vild. Har du läst Rumi, frågar han lojt och hon kontrar med att han kan få låna hennes Éluard, som han sen bara tycker är romantisk.

Magda går verkligen på. Världen vimlar ju inte av kvinnor som vågar stå för vilka de är, tycker hon själv. "Jag måste få vara för mycket." Ja, ja, hejar man på, var det, var för mycket! Magda kan se hur allt skulle ligga i aska omkring henne, förött. "Ändå fanns det där fruktansvärda suget efter att bli FÖRLORAD. Vad är det? Som om jag ville att vi skulle ha druckit ett gift." Och när hon äntligen får honom dit hon vill, precis nästan, i hans eget slarviga love nest gör han något som verkligen får en att börja flämta, av ren empati är det nog (inte riktigt riktig kärlek men nästan kvävande, för Magdas skull) jag säger inte vad.

Men riktig kärlek är ju inte alltid röd. Den ensamma och Incident i Tylösand handlar nog mer om den innerliga mystikens "Golden Lotus" än om bultande blod och kön. Två kvinnor återfinner i varsin säll och höstlig skog kontakten med "urvarat" eller vad man nu ska använda för omöjlig synonym.

Och här snuddar jag vid den enda svagheten i den här samlingen av förtänksamma omskrivningar och varianter En ros är en ros är en ros för mycket. Om viktiga ting kan man bara tala flyktigt.

noveller

Pia Bergström-Edwards (kultur@aftonbladet.se)

ANNONS EXTERN LÄNK

Rea inför jul på storsäljarna i vår bokshop – köp julklapparna här!

Aftonbladet

Publisert:

Aftonbladet

/

Kultur

/

Bokrecensioner

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!