Ramnehill kräver berättarplats

BOKRECENSIONER

Alice Kassius Eggers läser ett hoppfullt och kritiskt transfeministiskt manifest

Foto: Maria Ramnehill.

Att läsa Maria Ramnehills ursinniga uppgörelse Ett transfeministiskt manifest är att pendla mellan skam och hoppfullhet. Som cisperson, det vill säga inte transperson, är jag medveten om att min blick är impregnerad av privilegiet att kunna välja. Att följa normen eller att inte göra det, att tänka på mitt kön eller att inte göra det.

I Ett transfeministiskt manifest möter jag en person som levt nästan hela sitt liv felläst, utan någon möjlighet till spegling eller identifikation. De skildringar av transpersoner som mötte Ramnehill under uppväxten var uteslutande tragiska eller komiska objekt, ofta i periferin av en berättelse. Fortfarande finns det försvinnande få exempel på skildringar av människor som genomgått en transition som får skildras som just människor.

Ramnehills språk forsar fram, men skulle ha mått bra av att rensas för att få manifestet att lysa klarare. Det är dock inte samma sak som att efterfråga något slags ”god ton”, och jag hoppas innerligt att Ramnehill ska slippa den typen av mottagande. Det finns inget rimligt sätt att gå från ett livs förtryck till en konstruktiv dialog utan att passera vreden. Att det är obekvämt, olustigt och väcker alla impulser i mig att hitta argument för att protestera, är ju precis det jag bett män bortse ifrån genom 20 års samtal om feminism. ”Jag tror inte på tolkningsföreträde, men jag tror på kunskap”, skriver Ramnehill. Och den kunskapen hon sitter på finns det inga ursäkter för att avfärda.

Bäst blir Ett transfeministiskt manifest också när Ramnehill går över från att prata om bristen på plats för berättelser ur hennes perspektiv till att kräva den platsen. När manifestet börjar manifestera sina villkor uppenbarar sig något som liknar en framtid: ”Vi är inte färdiga förrän den dagen det inte är politiskt att skriva om transkvinnor, och den dagen har vi tömt begreppen trans och kvinna på all mening.”

Det svindlande i Ramnehills utopi krockar dock med en mycket materiell verklighet. För en människa med eoner av erfarenhet av att inte bli respekterad borde det kännas bittert att inte respekteras bättre av förlaget. Meningar återkommer till exempel på flera ställen och resonemangen blir onödigt snåriga av att ingen verkar ha bett Ramnehill förtydliga sina motsägelser. Hon rasar mot jämförelsen mellan könskorrigering och skönhetsoperationer men gör den ändå själv. Och å ena sidan säger hon att det inte är ”de psykologiska effekterna av att växa upp och leva i ett patriarkat som är förtrycket”, å andra sidan att kvinna inte är något en är utan något en blir läst som. Men är då inte erfarenheten av att ha blivit läst som kvinna hela sitt liv något som får psykologiska effekter? Jag tror det finns något slags queerposition här där vi är överens, men när texten inte hjälper till är navigeringen dit för svår.

Om hennes redogörelse för undermålig kulturjournalistik och vårdapparat gör mig förtvivlad, och utopin gör mig hoppfull så gör den teoretiska analysen mig mest frustrerad. Ändå lämnar Ett transfeministiskt manifest mig med känslan av att vilja placera den i allas händer, och att placera Ramnehill som intervjuobjekt i alla sammanhang som finns. Kanske kommer jag så småningom få svar på mina frågor.

ARTIKELN HANDLAR OM

Böcker