Lysande och livfullt om mörkret

Pia Bergström dras med i Niels Fredrik Dahls ”Mor om natten”

avPia Bergström

Foto: Cornelius Poppe
Niels Fredrik Dahl, aktuell med ”Mor om natten”.

Författarjaget får en dagbok av sin åldrade mor. En hemlig dagbok som hon skrev om nätterna när han var liten. Han vill inte ha den men tar emot för att inte såra. Det tar 13 år och modern hinner dö innan han läser:  

”Jag sitter i mörkret. Det går glödande floder i mig. Det finns ingen lösning. Jag kommer inte loss.”

I ”nattboken” möter han en helt annan mor än den distanserade han känt när hon levde. En kvinna som går flera år i psykoanalys men inte förmår annat än ljuga för sin psykiater och förtvivlat skriver till honom på nätterna i stället. Men hon klarar inte sanningen. Skäms och skräms av sitt inre kaos.

I början förefaller ”Mor om natten” vara en fin men konventionell borgerlig barndomsskildring med detaljskarpa scener: mamman med migrän i ett mörklagt sovrum och yngsta barnet (författarjaget) ängsligt kretsande, tyst iakttagande, bortmotad, aldrig så nära mamman som han önskar. Mamman som gifte sig ung, som upplevde krig och bomber och förstörelse i den lilla norska kuststaden Molde, och som alltid hållit ett avstånd till sonen, slutit sig inom sitt artiga skal.

Men romanen bryter sig snart loss både ur barndomsskildringens och modersporträttens mallar, djupnar, omfattar allt mer och mer av hans egna och moderns livssvårigheter. Med sin både komprimerade och lösrivna fragmentstil, som gör helheten både drastiskt renskrapad och sällsynt uppriktig, lyckas Niels Fredrik Dahl beröra vissa svåra, obeskrivbara saker i det där ”mörkret”.

Det förvånar sonen många gånger att han som vuxen och medelålders nykter alkoholist, skild flera gånger och med en benägenhet att inte vara sann mot sina närmaste men med ett helt annat yttre liv än sin tillbakadragna, falska och stela gamla överklassmamma, ändå känner sig så lik henne. Inte minst när det gäller ljugandet, hemligheterna, svekfullheten.

”Å ena sidan, hungern efter närhet, kärlek, kontakt. Å andra, och den starkaste sidan: ångesten över denna närhet, känslan av att inte klara av en djup kontakt med en annan människa” (ur moderns nattbok).

På något sätt tar han ju moderns liv ifrån henne när han ”använder” hennes livshistoria, hennes dagbok med starka ord, han omskapar henne egenmäktigt. Men som han framställer det ”tog” hon också ofrivilligt något som borde ha varit hans när hon drog sig undan i sitt eget mörker, eller låg med svåra migränplågor och inte riktigt var närvarande när han var liten och saknade och behövde henne. 

Han konstaterar nu att de två ”överlappar” varandra, ett begrepp som man kan fundera över när man känner sig fången i abstrakt arv och miljö-tänk när det gäller vem man blivit och varför.

”Ingenting är som jag tror att det är och jag kan inte veta något om vad hon tänkte på eller drömde om …” deklarerar författarjaget undanglidande mot slutet.

Ändå förmår Niels Fredrik Dahl genom flykten i språket och det lätta sättet bilderna läggs bredvid varandra, faktiskt, för oss andra också lösgöra den alltför tidigt kuvade och fjättrade unga flickan och visa glimtar av en annan, full av liv, ibland med en ful, rasande varg inuti, med tänder, en flicka som älskade att springa fort, en kvinna som i hemlighet räknar med och njuter av männens blickar. ”Om jag inte hade varit så vettskrämd och rädd hade jag gått från man till man”, skriver hon i nattboken.

Så flimrar de här livsglimtarna förbi, mörka nätter med glödande floder, en fläder som doftar en efterkrigsmorgon i Molde, författarens urdruckna vinflaskor som slängs ut i smyg genom fönstret, moderns sista månader tyst stirrande genom fönstret från radhussoffan … sammantaget utgör de en lysande, både ogarderad, livfull och självironisk berättelse om existensens svåraste frågor.

ARTIKELN HANDLAR OM

Roman