Dramagurun som dödar dramat

Thomas Engström kritiserar tv-seriekonsulten John Yorke för att se allt som samma gamla schematiska berättelser

Av: Thomas Engström

Publicerad:
Dramagurun John Yorke
Foto: Volante
Dramagurun John Yorke

Litteraturen har sina Nigeriabrev, och en fin varningssignal brukar vara att bokens information om författaren väcker fler frågor än den besvarar. När den brittiske tv-serieproducenten John Yorke skroderar om att han ”varit med och skapat” ditten och datten får man till sist valsa in på Wikipedia för att utröna vad han menar. Och det han menar är att han i olika omgångar som tv-mellanchef har varit med och plågat skiten ur manusförfattarna till brittiska skräpsåpor som Eastenders.

Det kan aldrig uteslutas att det en gång blir så att även folk som inte kan skriva, lyckas skriva böcker om att skriva. Men eftersom det nu finns läsvärda böcker om författandet som faktiskt författats av författare – Ursula K. Le Guin, Norman Mailer, Stephen King, Margaret Atwood – får man gärna fråga sig varför det ska slösas trycksvärta på tv-producenters baklänges ingenjörskonst, där de tar en massa våldsamt väsensskilda verk och påstår att de egentligen är samma sak.

John Yorke har vad vi kan kalla för ett brett anslag. Han kan förklara allting. Eller ja, han hintar hela tiden om att han snart ska förklara allting, och tjofaderittan så kommer det några diagram och kopplingsscheman, plus ännu fler segervissa floskler om hur all berättarkonst bygger på samma gamla härliga sanningar. Genren ”Jo jag har en heltäckande teori om människans natur” mår alldeles utmärkt, om man med utmärkt menar att den aldrig har den goda smaken att bara dö.


Politik har givetvis ingen plats i detta överschematiserade migränlandskap. Yorke skulle inte känna igen en revolt mot rådande strukturer om den så la honom för giljotinen. Han anar ingen skillnad mellan Euripides radikalism och Aristofanes reaktionära satir; han är blind för Shakespeares antikrigspropaganda i Hamlet. Så är också hela dramaturgiindustrin genomsyrad av två av de mest fördummande farsoter som någonsin drabbat människan: pedagogiken och framstegstänkandet.

Om alla berättelser är desamma finns det liksom inget utrymme för vare sig konstnärskap eller politisk gärning. Allt som sker medan seklerna flimrar förbi är att vi blir ”bättre” på att berätta historier - bättre, med andra ord, på att bekräfta dramaturgernas pissprat om aktindelningar och mittpunktsvändningar och publikens osläckliga törst efter att få identifiera sig med en huvudperson.

Yorke drar sig inte ens för att påstå att vi identifierar oss med Hitler i Undergången, vilket är rätt och slätt häpnadsväckande. För det första är sekreteraren Traudl Junge huvudpersonen i dramat; en ledtråd kan ju vara att filmen baseras på hennes memoarer. För det andra känner jag med lite tur ingen som identifierar sig med en blekfet österrikisk bunkernarkoman som, med mustaschen drypande av grönsakspuré, helst av allt sitter och mansplainar sitt entourage om att apor i kraft av sin hänsynslöshet är bättre än människor.

Där får man bland många andra gåvor det handfasta rådet att inte hålla på och runka.

Nä, läs i stället Norman Mailers bok The Spooky Art. Där får man bland många andra gåvor det handfasta rådet att inte hålla på och runka. Sådana livsvisdomar hinner John Yorke inte med att förmedla i sitt till fackbok utspökade reklamblad, som han så uppenbart har skrivit bara för att marknadsföra sig som föreläsare. Men har man ”Grälat om Eastenders” som främsta merit på CV:t är det säkert lätt hänt att man ger ut en bok i ren panik.

Ännu ett Nigeriabrev från dramakonsulternas värld.

Publicerad:

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.