Varför är vi inte lyckliga när vi har allt?

Roland Poirier Martinsson läser om lidandet i överflödet i Roland Paulsens nya bok ”Tänk om – En studie i oro”

Av: Roland Poirier Martinsson

Publicerad:
Uppdaterad:
Roland Paulsen
Foto: Johanna Hanno
Roland Paulsen

Med allt elände i världen är det rimligt att känna oro. Jag syftar inte på klimatkrisen eller covid-19, även om dessa är illa nog. Nej, jag tänker på hur medelklassen rids av ångest och vältrar sig i TV-serier och ”kvalitetsdeckare” för att fly ältandet om morgondagen. Hur ska semestern till Bahamas betalas? Amorteringen på åttarumsvillan? Grannen som nyss uppgraderade sin bil till 2021 års modell, hur ska jag ha råd med samma?

Kort sagt, studera medelklassen på avstånd och du ser miljonärer. Gå en stund i dess skor och du gulpar valium.


Jag kommer från under arbetarklass, därför har jag rätt att säga detta: familjer i trånga trerummare med föräldrar som jobbar på industrigolvet lever ofta tryggare liv än de som grillar närproducerad oxfilé på altanen. Med den utgångspunkten är Roland Paulsens Tänk om. En studie i oro en frisk fläkt.

Jag hör motargumenten. De som sliter på fabriken har lägre medellivslängd, är sjukare, barnen har sämre betyg, rika klasskamraters livsstil förnedrar, men tro mig: jag känner också tillräckligt många fettleverdrabbade miljonärer för att veta att pengar inte utan vidare omsätts i ett gott liv. Verkligheten har såtillvida en irriterande förmåga att förvränga fördomar.

Vem känner lugn i ett samhälle som undanröjer de gemenskaper och normer som gör livet värt att leva?

Det centrala budskapet i Tänk om, som jag läser den, är att den moderna människan drivs in i oron av sociologiska skäl, snarare än individuella problem. Vem känner lugn i ett samhälle som undanröjer de gemenskaper och normer som gör livet värt att leva? Relationen mellan å ena sidan harmoni, å andra sidan materiell status, är svag.

Paulsen gör därmed en viktig poäng: att det vi kallar psykiska sjukdomar snarare drivs av vårt sammanhang, än av psykologisk patologi.

Man kan invända mot detta och Paulsen är inte heller dogmatisk. Visst finns det människor som har inherenta psykiska problem, oberoende av sociologiska aspekter. Kanske driver Paulsen i detta avseende sin poäng en aning för hårt – konstruktivism fungerar bara så långt – men saken är krånglig och diskussionen är angelägen.

Tänk om gör vidare en distinktion som är brännande aktuell: den mellan lycka och meningsfullhet. Framstegsfundamentalister avfärdar gärna vår västerländska oro med att analfabetismen i Uganda sjunker, och visst har vi starka, moraliska skäl att känna tillfredsställelse inför förbättringar för de mycket fattiga. Men om jag bor i Flen och förlorar mitt jobb, hur lugnas jag då av framsteg i tredje världen? Vi värms av att fattiga får det bättre, men är tillräckligt dåliga människor för att inte låta oss tröstas när produktionen i min stad flyttas till Thailand.

Den ekonomiska tillväxten i fattiga länder är inte heller oproblematisk. Ja, att slå ut hungern är monumentalt viktigt, men vi som besökt fattiga länder vet att något meningsfullt går förlorat när materiella framsteg inte enbart handlar om skolböcker och mat på bordet, utan också om mobilers bedövning och fotbollströjor med Ronaldo på ryggen.

Det arbete vi lägger ner är ytterst existentiellt meningslöst. Vi får en lönecheck, men vad har den egentligen med livet att göra?

Den observationen tillämpar Paulsen på västvärldens ångest. Om allting blir bättre, varför mår vi allt sämre? Svaret kan till dels vara att tekniken låter gapet växa mellan vardagens välfärd och de ansträngningar som krävs för att leva ett bekvämt liv. Vi värmer inte längre huset genom att sticka vedklabbar i kaminen. Istället betalar vi en digital räkning. I närmast varje sammanhang finns ett avstånd mellan våra huvudsakliga behov och vad som krävs för att tillgodose dem. Det arbete vi lägger ner är ytterst existentiellt meningslöst. Vi får en lönecheck, men vad har den egentligen med livet att göra? I stället för att arbeta för att möta våra omedelbara behov går vi till jobbet för att garantera framtidens ogripbara fordringar. Detta abstrakta fokus leder till en lågfrekvent oro som undanröjs när morgonens handfasta uppgifter går ut på att möta kvällens konkreta krav: framtiden försvinner, vi lever i nuet.

Värre ändå, vår strävan syftar inte i första hand till att mätta hunger och ge tak över huvudet. Målet är att nå tillräcklig framgång för att i abstrakta sammanhang mäta oss mot omgivningen i avseenden som mäts i estetik och prestige. Att tillfredsställa konkreta behov är i bästa fall sekundärt och i värsta fall irrelevant.


Ett långt avsnitt av Tänk om behandlar psykiska problems och sjukdomars väsen. Resonemangen är initierade och relevanta, men känns icke desto mindre som ett påhäng till bokens egentliga teman, som består i kulturanalys och civilisationskritik utifrån ett sociologiskt perspektiv som dels ställer den angelägna frågan om varför vi lider i en vardag där vi inte saknar någonting, dels avviker från den dominerande jubelkören inför 5G (”framtidens mobilnät”) och teknikens drivkrafter, som för oss allt längre ifrån de inslag i livet som skänker oss mening.

Publicerad:

LÄS VIDARE

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.