Smolk i glädjebägaren

Kristofer Folkhammar uppskattar en ny riktning i Byggmästars författarskap

avKristofer Folkhammar

Eva-Stina Byggmästar, poet.

Det är en trött och lite ledsen poet man möter i Eva-Stina Byggmästars nya bok. Jo, ni läste rätt, denna den finlandssvenska poesins mästare i animalt gulljoller och munter kärleksdikt tar den här gången sats ifrån ett ganska dovt ackord. Det är smolk i glädjebägaren. Ko-ko i melankolin.

Den übersöta rekvisitan finns förvisso kvar, och används lika lekfullt som vanligt – det är simdräkter som får en att likna en flamingo, och att skriva dikt liknas bland annat vid att ”snubbla omkring / i gummistövlar med nybakta / bagels i en papperspåse / under armen”. Men dikten har en ganska ödslig inramning.


Någon har försvunnit, kanske en kärlek. Och den som talar i dikten verkar drivas av inåtvänd självrannsakan: ”Jag är / en ensamvarg, / det är min bekännelse // jag gräver / en varggrop, djupare / än natten och fångar / mig själv i den”.

Inga sprittande småpoeter som i gemenskap och skaparglädje beger sig till den gräns­lösa diktfabriken här inte – som i den Augustnominerade Men hur små poeter finns det egentligen från 2008. Snarare går det att ­läsa in en skaparkris.


Och när det kvittrande kollektivet skingrats och låter en enslig skald träda fram, som inte tycker att det är sådär busenkelt att skriva, får det sockriga hos Byggmästar en annan betydelse. Tröst. Något att överbygga förluster med: ”dikten är ett skeppsbrott / som väntar på en jublande sol, / på tårebrunnens botten”, står det.

Också upprepningen, ett av Byggmästars centrala verktyg, alstrar nya effekter i den här ensamheten. Om repetitionerna ­tidigare signalerat mani, extas och måttlöshet, står de i Fåglarna ­sover i luften för något som försöker slå hål på ledan. Sorgkantat insisterande. Kanske till och med desperat.


Jag tycker verkligen om hur Byggmästars dikt blir laddad med något tvetydigt – det var på gång redan i förra boken Orkidébarn. Att den jublande fågelsången har något sprucket över sig. Att glimten i ögat är skuggad av moln.

Det är en väldigt spännande riktning i detta stora författarskap. Jag önskar bara att det pågått lite längre. Samlingen som helhet känns kort och lite spretig. Förmodligen är det svårare att bygga sammanhängande diktvärldar av något som uttrycker ambivalens, mer än ivrig hänryckning.

ARTIKELN HANDLAR OM