Kärlekens gåta i vår tid

Pia Bergström: Rysande bra samtidsspegel av Isabelle Ståhl

Foto: Sara Mac Key
Isabelle Ståhls roman från stockholmsk övremedelklassmiljö får Pia Bergström att tänka på Hjalmar Söderbergs ”Den allvarsamma leken”.
BOKRECENSIONER

Generationsroman, depressionsroman, relationsroman … för att inte tala om högst samtida Stockholmsroman. Ja, nog är den lite av varje och allt på samma gång, Isabelle Ståhls debutroman Just nu är jag här.

Titeln är lite lustig för det är just flyktigheten i existensen och den ångestfulla känslan av att inte vara ”här” som är hennes romanhjältinnas problem. 

Ett tillstånd av mentalt limbo som formuleras om och om igen av bokens jag, som dock finner en sorts tröst och närvaro just i att formulera denna overklighetskänsla i en pågående text. Den man just läser.

Dessa blandade dag för dag-rapporter rymmer så mycket. Fasan för rymdens oändliga tomhet, hårblekningens vara eller ickevara, sorgsna reflektioner om hur deprimerande Brooklyn bar brukar vara på lördagar, desperata bekännelser av typen ”Ju mer jag anstränger mig för att vara mig själv, desto mer känns det som ett skådespel”, alienerade iakttagelser av den yngre Stockholms­medel­klassens umgängersritualer, terrorattacker på nyheterna, livströtta noteringar om det senaste alkohol- och Sobrilbedövade Tindermötet … 

Ofta längtar hon tillbaka till 20-årsålderns frihetskänsla och vilda festande då framtiden var oändlig och löftesrik jämfört med nuets alltmer stressande krav på att vara lyckad och lycklig utan att ljuga för sig själv. 

Isabelle Ståhl skriver lätt, klart i andlös obarmhärtig presens. Hon har en sorts skuldlös konstaterande stil som staplade hon oneliners eller uppdateringar på Facebook, men så förtvivlat uppriktiga att de skulle göra folk generade. I en samtidsspeglande roman som den här blir det rysande bra.

Kärlekshistorien börjar på en kurs i konstvetenskap där snart 30-åriga bohemiska Elise som flyter mellan olika butiksvikariat, eventjobb och tillfälliga adresser och vars ägodelar ryms i två Ikeakassar, får syn på Victor, en några år äldre, välplanerad, vältränad, och väl snäll arkitekt med egen välstädad lägenhet på Söder. Snart försörjer han henne, lagar ekologiskt och vegetariskt och visar henne soluppgången vid föräldrarnas lantställe i skärgårn.

Men varför kallnar hjärtat? Varför övergår en perfekt match till missförstånd, förakt och ensam sömnlöshet intill en främling?

Trots alla rationella förnuftsförklaringar förblir kärlek, särskilt den olyckliga, en mänsklig gåta. Ståhl är klok nog att låta den vara det och skriver därmed in sig i en fin gammal tradition. 

Det underliggande vemodet, det ensamt stoiska i denna kärleksskildring i stockholmsk övremedelklassmiljö kan få en att tänka på Hjalmar Söderbergs klassiker Den allvarsamma leken, även om konventionerna är andra och ombytta. 

Att leva utanför dem tycks lika omöjligt. 

Hur Just nu är jag här med alla sina blinkande samtidsreferenser kommer att åldras i övrigt återstår att se.

ARTIKELN HANDLAR OM