Mästerligt om mästarna

avCamilla Hammarström

BOKRECENSIONER

Djupa och sammansatta ting för en bred läsekrets unikt i en kvällstidning

Peter Cornell (född 1942) är konstskribent och lärare på Konstfack. En läromästare i konsten att skriva om djupa ting för en bred läsekrets, skriver Camilla Hammarström. Foto : Gidlunds

Det var genom att läsa Peter Cornells bok Saker (1993) jag lärde mig se Cézannes måleri. Med hjälp av Maurice Merleau-Pontys fenomenologi förklarar Cornell konstnärens egenartade tingvärld. Cézanne ville måla ”världens jungfrulighet” och ”tingens vagga”. Merleau-Ponty menar att Cézanne visar oss ett ursprungligare seende, en värld som inte drabbats av den cartesianska tudelningen mellan kropp och själ, subjekt och objekt, seende och synligt. Ett slags sammanflätad verklighet där den seende är nedsänkt i det synliga med sin egen kropp.

När man tittar på Cézannes måleri med dessa fenomenologiska glasögon händer det något, man upptäcker den mängd med rörliga blickpunkter som skulpterar fram motivet. Som om konstnären formligen badat i sitt motiv, som om han befunnit sig i varje vinkel och vrå.

Sådana öppningar finns det gott om i Peter Cornells texter, och att han betitlat den nya boken just Öppningar visar att han är medveten om vad han har att ge läsaren. Som lärare på Konstfack och Kungl. Konsthögskolan har han vässat sina pedagogiska instrument, vet hur man förenar lätthet med komplexitet. Det här är en samling av redan publicerade artiklar, huvudsakligen skrivna för Expressens kultursida. Men det är ingen vanlig klippbok, utan en rytmisk komposition där teman och trådar vävs in i varandra på ett sätt som gör helheten till ett självständigt verk.

Cornells böcker kan påminna om hologram, där helheten kan speglas i en liten skärva. Det lilla och till synes perifera blir ofta av avgörande betydelse för de övergripande resonemangen. Det stämmer med Cornells begrepp om bildning som en rörelse i tänkandet som följer improviserade stigar, i stället för ett påbjudet kunskapssamlande.

Man skulle kunna säga att Cornell är en flanör i det rika landskap av kunskap han tillgodogjort sig genom åren. Och han gillar att komma tillbaka till samma platser, som läsare följer man honom gärna när han om igen skriver om målaren Ivan Aguéli, Marcel Proust, Heideggers filosofi, alkemin och surrealisterna.

I några artiklar uppmärksammas glädjande nog även de förra seklets kvinnliga konstnärer. Som surrealisten Unica Zürn som var tillsammans med Hans Bellmer och nära vän med Henri Michaux. Texten är egentligen en recension av en utställning med hennes målningar, men formar sig till ett miniporträtt och en introduktion till hennes verk för den som vill gå vidare.

På samma sätt är det med artikeln om surrealisten Claude Cahun som i sina fotografier iscensatte sig själv i olika identiteter, som munk, dandy, cowboy etcetera och på 90-talet återupptäcktes och blev queerikon. Genom att sätta in henne i sin tids sammanhang och ge läsaren några biografiska data lyckas Cornell, trots det korta formatet, göra henne märkvärdigt levande. Och vi får ytterligare en pusselbit i den modernismens historia författaren ständigt skriver på.

Att texter av det här slaget står att finna i en kvällstidning är något unikt för Sverige och något att värna om. Cornell bevisar att det går att skriva om djupa och sammansatta ting för en bred läsekrets.

För oss skribenter är det bara att inspireras av läromästaren.