I skalet & kvalet

Inga-Lina Lindqvist läser en bok om humrarnas hårda liv – och död

Foto: Thinkstock
I dag, på nyårsafton, äter svenskarna som mest hummer på hela året.
BOKRECENSIONER

Bohuslän associeras i min värld med den stränga Schartauanska väckelsen, ordet ”karg” och vindpinade klippor. Jag har svårt att få ihop det ödsliga land­skapet och de piskande vågorna med lyxartikeln ”hummer” som ska förtäras där champagneglasen skimrar förnämt i skenet av ljuslågorna.
Men det är i kargheten och kylan den svenska hummern växer, frodas och fångas.

Hummern var de fattiga fiskarnas vardagsmat och under 1600-talet den främsta handelsartikeln. Holländska köpmän lärde ut konsten att fiska med tinor och skickade sina fartyg för att hämta den åtråvärda fångsten. Krångliga svenska tullregler och pålagor fick holländarna att tröttna och bege sig till Norge. Deras plats togs över av engelsmännen, men även de drog sig så småningom tillbaka från den svenska marknaden.
Ty hungern efter hummer växte sig allt starkare hos adeln och borgarna i Stockholm när östkusten blev Sveriges framsida. Utbyggnaden av järnvägen underlättade transporten av den mycket känsliga råvaran till huvudstaden.

Liksom människan är hummern ett landgående djur.
Den simmar inte, flyger inte. Precis som vi vandrar den, fast på havets botten. Liksom människan har den två extremiteter med vars hjälp den håller sina ungar i handen, krossar skal för att få fram föda och finfördelar innehållet. Den ena klon fungerar som en sorts kombinerad kniv och gaffel.

Stilleben med hummer och frukt från 1646 av Jan Davidszoon de Heem.

Hummerns tillvaro under vatten sägs vara komplex, intrigfylld och våldsam. I gengäld verkar inte hummern åldras och kan rent teoretiskt vara den varelse på planeten som är mest predestinerad för odödlighet.
Humrarna och evigheten – kulturhistoriska essäer om konsumtion, begär och död av Simon Ekström är en ambitiös och rikt illustrerad genomlysning av vad som händer med hummern när den dras upp ur sitt rätta element och hamnar i människans värld.
Hummern skiftar färg från svart till rött när den dör. I denna dramatiska gestalt möter vi hummern i kulturen.

Något är det i hummerkroppens uppenbarelse som väcker oanständiga tankar, omotiverade fniss och överdrivna förväntningar på allehanda snuskigheter och lättsinnigheter. Men lika ofta väcker hummern mörkare och mer morbida fantasier.
Holländska stilleben från 1600-talet innehåller gärna en frodig hummer som symboliserar både överflöd och död. Hummerns på en gång ekivoka och mardrömslika formspråk, kontrasten mellan klornas vapenlika taggar och stjärtens feminina sjöjungfrustuk inspirerade surrealisterna.
Hummerklornas farliga nypor liksom bilden av det hårda röda skalet mot naken kvinnohud förekommer som motiv i europeisk och amerikansk porr.

Men i Sverige förväntas hummern hålla till i sobrare sammanhang. Finare folk dinerade på hummer i exklusiva sällskap på 1800-talet och än i dag är svensk hummer dyrast i världen och förtärs helst med andakt. Svensk hummer ska vara vildfångad, inte odlad och signalera en ansträngning utöver det vanliga, såväl på nyårsbordet som på en romantisk middag.

Foto: Rolf Andersson
Nyfiskad hummer från Tjörn.

Jag tror att det finns en omedveten men ändå rimlig förklaring till den svenska oviljan att degradera hummern till blott en dekadent matbit.
Hummerns egen förkärlek för kalla vatten, karga hålor och asketiska förhållanden måste ha funnit genklang hos de gudfruktiga bohuslänska fiskarna. Passagen genom vattenytan, stunden när hummern lämnar sitt naturliga ursprung och stiger in i människans värld genljuder av bibliska referenser.

Den hummer som dragits upp ur vattnet hamnar i ett inferno, en Golgatavandring mot en ohyggligt kvalfull död. Humrar kokas levande. Studier visar att humrarnas nervsystem inte slås ut av smärtan. De bibehåller förmågan att känna i 35 till 45 sekunder i det kokande vattnet. Döden i grytan är ändå den minst plågsamma av tortyrerna som kan drabba en hummer. Att delas på mitten eller få sina lemmar avdragna i levande tillstånd liknar den medeltida avrättningsmetoden stegling.
Uppdragen ur alltings ursprung – havet – tvingas hummern till plågsamma transporter för att därefter dödas. Liksom Kristus återuppstår hummern i en ny, röd, inkarnation. Förutom att tjäna som föda erbjuder hummern sin kropp för människans projektioner, drömmar och begär. Hummern står också till tjänst som skämtobjekt och skrattspegel.

Genom sin död blir hummern levande för oss i humor och satir som anspelar på vår egen dödlighet och vanmakt inför ödet. När som helst kan även vi allsmäktiga hummerfångare och hummerätare bli upplyfta ur vår invanda miljö och gå ett okänt öde till mötes. Visst anar också vi närvaron av makter som betraktar oss som offervilliga grytkandidater och bara kan förstå oss i kokt tillstånd. Människan känner igen hummerns utsatthet i sin egen.
Varje människa kommer inte att under sitt liv äta en hummer. Varje hummer kommer inte att behöva sätta livet till i mötet med människan. Men för oss som möts någon gång vill jag föreslå en hyllning till hummerns intåg och offer.

Vi ser dig, hummern,
havets enfödde
som är avlad av dina förfäder
sedan urminnes tider,
pinad under människans tidevarv,
levande kokt och serverad,
nederstigen till dödsriket,
i en ny röd skepnad uppstånden igen,
uppstigen till människans tankar och drömmar,
därifrån igenkommande för att bli igenkänd
i dina vedermödor av oss alla.

ARTIKELN HANDLAR OM