Det friska och det sjuka

BOKRECENSIONER

TORSTEN KÄLVEMARK läser om förenklingarnas tyranni

Foto: Johan Cullbergs skildring av sitt liv blir en lärobok i psykologi och mänsklig utveckling.

Johan Cullberg är 21 år och läkarstuderande när han får en handfast kontakt med svensk psykiatri. Då tvingas han skjutsa sin äldre bror Erland till Beckomberga sjukhus. Den smärtsamma upplevelsen av en nära anhörigs omhändertagande enligt tidens vetenskapliga doktrin lär honom mer om vårdens verklighet än många timmars föreläsningar.

Vad är det som händer när en tidigare ”normal” person blir psykiskt sjuk? Och hur blir man frisk igen? Om detta, konstaterar Johan Cullberg, stod det ingenting i de psykiatriska kursböckerna. Det psykiskt friska och det sjuka var som två världar utan samband. Det är detta samband han letar efter i sitt liv.

Han ser sin psykotiska bror bli mer eller mindre misshandlad av 50-talets välmenande men intellektuellt trubbiga läkarkår. Erlands sjukdomstecken ökade markant efter inläggningen. Den kreative konstnären förbjöds att utöva sin konst. I en journalanteckning från 1958 konstateras torrt: ”Patienten tror att han skulle bli lugn och harmonisk om han blott finge måla”. Men expertisen bakom journalerna ser i stället insulinkoma och ett femtiotal elchocksbehandlingar som en bättre lösning än pensel och palett.

Broderns öde är en viktig bakgrund till Johan Cullbergs utveckling som psykiater. Den har gett honom en personlig insikt som sedan förstärkts av ett öppet sinne. I en värld som ständigt lockar till ensidiga förklaringsmodeller och rigida skolbildningar har han trott att natur- och humanvetenskaper gemensamt kan bidra till förståelsen av ett sjukdomspanorama där terapin inte kan bestämmas av enkla provsvar.

Med den utgångspunkten blev han en föregångsman inom den öppna psykiatrin med en stark vilja att förena ett biomedicinskt perspektiv med ett psykosocialt. Hans intresse för konstnärers psykiska profil, manifesterat i studier av Fröding, Hill, Strindberg och Dagerman understryker en nyfikenhet på språket och bilden som uttryck för livskriser och själstillstånd.

I memoarboken Mitt psykiatriska liv får vi förstås också glimtar av barndomsår och ungdomsdrömmar. Den som växer upp i ett biskopshem får lätt ett komplicerat förhållande till religionen. Under några år lämnar han barndomens religiösa bråte i ”en svalkande likgiltighet” men existensens grundfrågor återkommer. Numera säger han sig transponera den kristna trosbekännelsen till en inomvärldslig gudstro men dras till mässan som en manifestation av samhörighet och solidaritet. Ritualens ord ”ett bröd och en mänsklighet” ser han som mera precisa än någon politisk slogan.

Johan Cullbergs skildring av sitt (och indirekt sin brors) liv är i sig en lärobok i psykologi och mänsklig utveckling. Grundtemat är ett försvar för existensens mångtydbarhet mot förenklingarnas tyranni.

Torsten Kälvemark