Malmö i det blå

Petter Larsson om staden med högtflygande planer – för de rika

Foto: JOHAN NILSSON
Lyxområdet Västra hamnen med Turning torso – ett paradexempel på hur Malmö byggt för de rika de ­senaste 20 åren.
BOKRECENSIONER

”Här är ingenting vackrare än byggkranar med Skanskas eller Peabs logotyp på” konstaterar kulturgeografen Ståle Holgersen pricksäkert i sin bok Staden och kapitalet.

Det handlar förstås om Malmö, staden som i standardberättelsen rest sig som fågeln Fenix ur Kockums ruiner och med hjälp av arkitektkonst, intensiv marknadsföring och Ilmar Reepalu vid rodret återfött sig själv som en grön kulturstad av internationell klass.

Hur då?

Som man alltid gjort i Malmö: man har byggt nåt.

Förr, beskriver Holgersen, byggde man bort slummen i city och placerade arbetarklassen i vad som var avsett som moderna lägenheter i förorten. Att man i efterhand kan konstatera att områden som Holma, Lindängen eller Rosengård kanske inte blev så bra, är en annan sak.

De senaste 20 åren har man byggt för de rika. Lyxområdet Västra hamnen 2001 är förstås Holgersens paradexempel – han verkar nästan ha en hangup på just det projektet.

Baktanken är att byta ut befolkningen.

Det låter kanske drastiskt, men malmöiterna har alltid varit kommunens stora problem. De är för fattiga, för arbetslösa, för outbildade, på senare år också för nyinvandrade.

Men i stället för att satsa på att de ska få utbildning, jobb och bra bostäder, har Malmö gett sig in på ett slags snabbfix: att locka till sig mer välmående skattebetalare (och turister) genom att bygga sådant de vill ha: ekologiskt anpassade lägenheter vid vattnet, ett flott nytt konserthus, en högskola och en satans massa köpgallerior.

Tanken är att de ökade skatteintäkterna och de käcka nya entreprenörernas företag sedan ska rädda välfärden för de många, ett slags nedsippringsteori som verkar funka bättre på pappret än i verkligheten.


På så vis är Malmö bara en stad bland tusentals i världen som gör nästan precis samma sak och som konkurrerar med varandra om att vara mest postindustriella. Skillnaden är främst, konstaterar Holgersen, att Malmö hoppade på tåget så sent, in i det längsta höll man sig kvar på industrispåret.

Men från mitten av 90-talet gick det undan. Mycket tack vare att socialdemokraterna regerade. En borgerlig kommunledning som ville sälja ut sina tillgångar för att satsa på skrytbyggen hade slitits i stycken. Men någonstans litar malmöiterna på att sossarna inte sviker dem helt – jag kan själv känna så.

Berättelsen visar också hur kapitalismen inte är ett slutet ekonomiskt system som vinstdrivande företag sysslar med. Det är en samhällsform, där även kapitalets påstådda motmakter – stat och politik – i praktiken ofta är dess uppassare. Behöver Saab mark för en fabrik? Vi säljer för en krona. Behöver Peab uppdrag nu i krisen? Vi skriver kontrakt på 3 000 lägenheter.

Staden och kapitalet tycker att de sitter i samma båt och är helt överens om att ska det byggas något, så ska någon tjäna pengar på det.


Omvandlingen hade därför ett högt socialt pris: snabbt växande klassklyftor, exploderande boendesegration, skolor som blivit så dåliga och illa beryktade att de fått läggas ner.

Dessutom en akut brist på hyreslägenheter, vilket känns helt bisarrt för mig som bott länge i staden. När jag flyttade hit 1998 ringde jag ett halvstort hyresbolag och frågade om de hade nån central tvåa ledig. Jag skrev kontrakt dan därpå.

Holgersen skriver: ”Malmös politik efter 1994 har inte varit en succé som råkar ha ojämlikhet som bieffekt. Polarisering och ökad ojämlikhet låg till grund för denna politik från början.”

Ja. Politik är alltid att prioritera. Antingen satsar man på de få, eller på de många.

Och i dag är verkligen en tid för hårda prioriteringar. Vi befinner oss, menar Holgersen helt korrekt, i den diaboliska dubbla krisens tid. Å ena sidan en galopperande klimatkris, å andra sidan en världsekonomi som behöver injektioner och mer tillväxt – vilket kommer att förvärra klimatkrisen.


Här gäller det att ta ut en riktning.

Den progressiva vägen har hittills stavats grön modernisering där stimulanser till ny teknologi ska rädda jobb och välfärd och samtidigt i alla fall mildra klimatomställningen.

Det är ett försök att både äta kakan och ha den kvar.

Den är en bra början, men räcker inte för en ekosocialist som Holgersen. Förr eller senare kolliderar kapitalismens krav på evig tillväxt med naturens absoluta gränser. Därför måste systemet ställas om, fossila bränslen helt förbjudas och konsumtionen minska drastiskt

Det kommer att kosta jobb. Det finns ingen väg runt det.

Holgersen svingar sig alltså hejdlöst mellan marxistiska kristeorier, global klimatförstöring och Malmös översiktsplaner och fluffiga visionsprogram. Han upprepar sig, kan inte bestämma sig och snurrar in sig i utläggningar om finanskrisen.


På var och varannan sida sätter jag frågetecken i marginalen. Var efterkrigs-tiden verkligen en guldålder för västkapitalismen? Med sina stigande löner och högbeskattning av de förmögna? Föder åtstramning och ökade klyftor kriminalitet? Men brottsligheten har ju inte stigit.

Men han skriver med ett mestadels gott humör, som ställer gnällvänstern i skamvrån, även om han då och då faller offer för sitt eget drama. Eller vad sägs om den här meningen: ”Staden föll då in i en fullskalig och katastrofal ekonomisk och social kris”.

Nej, det handlar inte om digerdöden, utan om åren 1990–94.

På det viset är boken både irriterande ostringent och mycket infallsrik, jag läser den som ett uppriktigt försök att förstå vad som skett och sker.


Och jag inser att jag faktiskt fått en fördjupad bild av staden jag bor i. Samma dag som jag avslutar läsningen publicerar Sydsvenskan en intervju med en av stadens arkitekter som berättar om den nya översiktsplanen. Det stora numret är att man planerar tre nya öar i anslutning till Västra hamnen. De kan ”ge Malmö nya unika havsnära boendemiljöer” säger arkitekten.

Nu förstår jag vad han säger, och vem han vänder sig till. Frågan är väl bara om det är Skanska eller Peab som ska få bygga.

FAKTA

DEBATT

»  Staden och kapitalet

Malmö i krisernas tid

Ståle Holgersen

Daidalos