Morrissey

Nej, Moz klarar sig inte på egen hand

Av: 

Martin Söderström

BOKRECENSIONER

Romanen är beviset på att den evige outsidern faktiskt behöver andra människor

I started something I couldn't finish Morrissey har skrivit en roman. Det borde han kanske inte ha gjort.
I started something I couldn't finish Morrissey har skrivit en roman. Det borde han kanske inte ha gjort.

”I am my own person – that’s good enough. And I stand my ground – that’s good enough.”

Så sammanfattar Morrissey själv sitt liv och gärning i dokumentären The importance of being Morrissey från 2003. Samtidigt sätter han fingret på varför vi mozologer älskar honom så. För att han inte böjer sig, för att han aldrig anpassar sig och är helt och hållet sin egen.

Det är också därför insikten blir så plågsam när man läser Manchester­ikonens romandebut. Han behöver en redaktör.

För en konstnär så starkt förknippad med sin outsiderstämpel är det anmärkningsvärt hur mycket Morrissey alltid behövt andra människor för att skina som klarast: Johnny Marrs och Alain Whytes popmelodier. Steve Lillywhites produktion. Linder Sterlings omslagsfotografier.

Hade Morrissey haft en redaktör hade den sista tredjedelen i hans, i övrigt briljanta, självbiografi skrivits om – eller strukits helt. Här blir det värre.

När Morrissey romandebuterar står frågetecknen som spön i backen, och mest av allt frågan: Vad fan är det här för någonting?

Det är Boston. Det är 1970-tal. Huvudpersonerna är ett stafettlag som alla fått fyndiga namn men inga personligheter. Någonstans sker ett mord. Offret är en uteliggare som kanske också är något slags demon. Eller halvdjävul. Eller nåt. Det går inte att begripa.

När Morrissey får fria tyglar att hälla sin omständliga prosa fritt över sidorna uppstår bara förvirring. För en konstnär som fått sin plats i historieböckerna tack vare sin laserprecisa lyrik är List of the lost ett mysterium. Sida upp och sida ner av långa, snåriga meningar som alla laddar upp för en punchline som aldrig kommer. Dialogen är George Lucas-styltig. Sexscenerna genanta. Någons flickvän dör i en bil­olycka och nämns aldrig mer. Jaha?

Boken är dessutom något som Morrissey sällan eller aldrig är: tråkig.

Jag har läst boken två gånger. För att förstå. Se om det finns saker mellan raderna jag missat. Det är mycket möjligt att det gör. Men den är så uselt skriven att jag inte orkar bry mig.

Att redaktöra Morrissey är förmodligen som att försöka valla en katt. Ett hopplöst jobb. Men om han haft en redaktör, hade List of the lost förmodligen aldrig givits ut.

ANNONS

Vårdeal! - Prova BookBeat gratis i en månad.

Extern länk från BookBeat.se

Prova här!

Publisert:

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!

ÄMNEN I ARTIKELN

Morrissey

Böcker

Bokrecensioner