Galet svartsjuk

Publicerad:
Uppdaterad:

BOKRECENSIONER

Obehaglig närhet till huvudpersonen i Sofia Nordins övergivna landskap

Sofia Nordin (född 1974), författare. Foto: Sara Moritz
Sofia Nordin (född 1974), författare. Foto: Sara Moritz

Jag vill att det ska finnas en hund i Sofia Nordins nya roman Atomer. Visserligen kanske jag alltid vill att det ska finnas en hund i romaner men alldeles särskilt i denna. Hunden ska vara brun och i bakgrunden, precis som i Eva Lindströms Jag gillar Stig, som hela tiden ekar i Atomer.

Hos Lindström löser hunden upp knuten i smyg när svartsjukan fått Vivi att leka Gisslan, så att Susanne sitter bunden vid ett träd medan Vivi och Stig äter bullar. Hos Nordin finns ingen hund, och därför inte heller någon räddning när Almas svartsjuka börjar spåra ur.

Alma och Cedrik är fem år när de möts, han flyttar in i huset bredvid hennes på en plats där inga andra barn finns. Efter en kort avstämning om gosedjurskvantiteten i deras respektive rum är de bästisar. Oskiljaktiga, symbiotiska.

Fast i ärlighetens namn är nog Almas upplevelse av symbiosen lite starkare än Cedriks. I alla fall framstår det så för ­läsaren som får ligga tätt intill Almas upplevelse av vänskapsmagi. Och kris när sommar­gästen Cilla plötsligt kliver in i ­deras bubbla och förstör allting.

Det finns ett nu också i romanen, en Alma som är vuxen och råkar plocka upp Cedrik på krogen av misstag. I paniken över att förlora honom igen låser hon in honom i klädkammaren där han sitter, skiter, sover, äter, boken igenom. Visst är det absurt, och jag tänker mycket på Nordins resa i ungdomslitteraturen där hon gått från en skicklig stabil realism i de tidiga böckerna till postapokalyptisk dystopi i de senare. Någonting med det vardagligas begränsning, lusten att kliva utanför.

Alma i Atomer är kanske inte en postapokalyptisk hjältinna i egentlig mening, men inuti henne lever hon ändå i ett ödeland. Sen Cedrik lämnade henne ensam i tonåren, åkte på deras resa utan henne, har hon famlat. Hon hittade naturvetenskapen som en trygg punkt, som inte svek eller betedde sig oberäkneligt som människor. Men plötsligt står han där berusad framför henne och berättelsen om deras historia tränger sig på.

Liksom i Elise Karlssons nya bok Linjen är det smärtsamt att befinna sig så nära huvudpersonen. Alienationen inför världen gränsar hela tiden till en sjuklig empatilöshet. Alma vet det också, som barn har hon fortfarande spår av ett samvete, det gnager i henne som något hon vill öva bort. ”Det finns ju människor som är hårda som stål.  /… / Jag vet att det går att bli sån, och en särskild sorts glädje rör sig i magen när jag tänker på hur det skulle vara.”

Styrkan i Atomer ligger i obehaget när jag som läsare dras närmare Almas logik. Svartsjukan, hatet mot Cilla är så väl beskrivet att det till slut framstår som det enda rimliga att ta till alla medel att göra sig av med henne. Föräldrarna verkar leva i en idyll där barn är goda, samtidigt som jag bjuds in i en hjärna som mest liknar en blandning av Rain man och en seriemördares. Till slut måste jag återvända till Eva Lindström, för att hämta andan. Och för att se att även böcker där chokladbollarna kryddas med vrede kan ha lyckliga slut.

Publicerad:

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

ÄMNEN I ARTIKELN