Fult spel på topp

Ragnar Strömberg om maktens svindlande affärer i svensk fotboll

Foto: niklas larsson
Malmö FF:s Afonso Alves ­jublar i en match mot Elfsborg 2004. I boken ”Allsvenskan enligt Lundh” blottläggs turerna i köpet av ­Alves, en karusell som gav MFF 60 miljoner plus i kassan. I morgon sparkar en ny säsong av Allsvenskan igång med bland ­annat match mellan Häcken och Kalmar FF.
BOKRECENSIONER

I tv-studion efter en landskamp för några år sen vände sig Erik Hamrén till Hanna Marklund och sa att det är skönt att prata med någon som kan fotboll. Den i sällskapet som i Hamréns ögon inte gjorde det var Olof Lundh, som på en presskonferens senare skulle bli förolämpad av Zlatan till landslagchefen Lars Richts stora förnöjelse däruppe på podiet.

Tillsammans ger dessa båda ögonblick en stark indikation på vilken irritation Lundh ideligen lyckas väcka bland den svenska fotbollens främsta företrädare; en irritation som hans nya bok Allsvenskan enligt Lundh med stor sannolikhet inte kommer att dämpa.

Syftet med boken är att täcka en lucka i den journalistiska bevakningen av Allsvenskan, ”det som sker utanför de dryga 7000 kvadratmeter gräs där matcherna avgörs”.

Lundh tar med läsaren på en resa till ”en del dammiga och skitiga hörn av Allsvenskan”, en serie vars enorma popularitet – publiksnittet ligger på nästan 10 000 – förstås genererar stora pengar, med tv-avtal och spelarförsäljningar.


För svensk del började det myglas redan 1924, då Lundhs eget hjärtas lag, Landskrona Bois, fick en plats i Svenska serien, som den då kallades, på bekostnad av småklubben Fässberg, som var sportsligt kvalificerad. De makthavande krävde en garanti på 8 000 kronor, som Fässberg inte kunde hosta upp i tid. Platsen tilldelades Landskrona – som aldrig ställdes inför samma krav.

”Engelska landslagets målvakt erbjöd motståndarna 2 pund var om de tog det lugnt”

Vid det laget hade den engelska fotbollens professionalisering pågått i trettio år och hela idén med seriespel där lagen möttes hemma och borta föddes när Aston Villa åkt ur cupen. Bolagisering av klubbar och spelarlöner sopade bort amatörkulturens hinder. Ironiskt nog var den första seriesegraren Preston North End som några år tidigare hade uteslutits från FA-cupen för att ha betalat spelare. Att där pengarna går in, går moralen ut, bekräftades när engelska landslagets målvakt erbjöd motståndarna 2 pund var om de tog det lugnt, en summa som höjdes till 5 pund i halvtid.

Foto: Johanna Hanno
Fotbollsexperten Olof Lundh granskar makten inom svensk fotboll.

Med ”follow the money” som devis vilar Lundh inte på hanen, utan inleder sin fräna granskning av makten, pengarna och tystnadskulturen i svensk klubbfotboll, med att rikta strålkastaren mot ”Malmö FF:s svindlande affärer”.

Av en anonym uppgiftslämnare får Lundh ett mejl med dokument där turerna kring den i Allsvenskans historia särklass bäste brasilianske importen Afonso Alves blottläggs, en karusell som gav MFF kring 60 miljoner i intäkter. Skälet till att denna spelartransfer är intressant fjorton år senare är att Lundh sätter in affären i en historisk kontext där vi ser hur en djupt rotad tystnadskultur blir allt mer vittförgrenad.

När IFK Göteborg 1982 vann Uefa-cupen hade samtliga spelare jobb vid sidan av, så på trettiosex år, i historiskt perspektiv kort tid, har professionaliseringen av svensk fotboll som tog fart på allvar i slutet  av 80-talet, lett fram till att snittlönen i dag ligger på nästan 100 000 kronor i månaden. Detta i en serie som intar en ytterst blygsam plats i Uefas rankning.

Lundh levererar också ett föga smickrande porträttgalleri av de forna och samtida makthavare i Svenska Fotbollförbundet och Svensk Elitfotboll som styrt denna utveckling och skapat en ”tystnadskultur ingen tjänar på utom de som bestämmer”.


Men hur enig jag än är med Lundh när det gäller problemets art, så är min syn på vad som måste göras åt det en helt annan.

I dag talar vi om klubbar som ”varumärken” och fotbollen är en ”produkt”. Det ekonomistiska språkbruket är varken neutralt eller oskyldigt: vi vänjer oss vid att betrakta världen och samhället ur entreprenörs-andans synvinkel, där sådant som insyn och medlemsdemokrati väger lätt. När mitt hjärtas lag IFK Göteborg för några år sen befann sig i djup ekonomisk kris och sålde Kamratgården utan att någon visste det, läste jag en intervju med en expert på marknadsföring och byggandet av varumärken. Det största problemet inför framtiden ansåg denne guru vara ”den gamla kamratandan … en våt filt över verksamheten”.

”Lundhs exempel på fiffel och båg bakom ­kulisserna är många och nedslående”

Och det är åt det hållet Lundh navigerar mot slutet av boken, när han kommer in på 51-procentsregeln, som innebär att klubbarnas medlemmar alltid ska ha aktiemajoritet och därmed beslutanderätt, och det som handlar om förnyelsen av den svenska modellen.

Lundhs exempel på fiffel och båg och påtryckningar bakom kulisserna är många och nedslående, men jag kan inte se det faktum att män med makt och pengar kringgår och bryter mot regelverket, som ett skäl att avskaffa det, till förmån för riskkapitalister som går in med si och så många miljoner och kan ”ta makten över processen”.

För mig räcker det att se vad som skett med sjukvård och järnvägar och posten, för att tro på fler avregleringar som den rätta medicinen.


För Lundh är ”den svenska modellen” helt enkelt föråldrad, en anda som präglade det svenska folkhemmet – ”och det fanns naturligtvis många bra delar i det” – men nu ska fotbollen ”moderniseras” genom att uppge all kontroll av marknadskrafterna. Då blir det som i dag är fusk regelrätt, och svarta pengar blir vita. Då bli en spelartransfer som den kring Afonso Alves, med offshore-konton och hela baletten, norm.

Med detta sagt, återstår bara för mig att lyfta på hatten för ett gediget journalistiskt arbete, som jag varmt rekommenderar till alla på läktarna och framför tv:n hemma eller storbildsskärmarna på sportbarerna.

Kulan i luften!

ARTIKELN HANDLAR OM