Tillbaka till IB-affären

Ulrika Knutson läser den åttonde delen av Jan Guillous krönika om bröderna Lauritzen

Foto: stefan mattsson
Jan Guillou når 1970-talet i åttonde delen av sitt epos ”Det stora århundradet”.
BOKRECENSIONER

Jag vet inte om det beror på tidsandan eller Jan Guillou själv, men i hans nya roman avtecknar sig den hårda kärnan i författarskapet tydligare än någonsin. Det handlar om rättssäkerheten.

Vi är framme vid åttonde delen av släktkrönikan om bröderna Lauritzens arvingar, själva 1970-talet. Det har bara gått fem år sedan 1968, då fantasin proklamerade sin rätt till makten. 1973 sitter fantasin i husarrest, det är oljekris, terrorhot och dystopi. Farbror Staten har tappat sin jultomtemask, spionerar i stället på sina medborgare.

Huvudperson är Eric Letang, med den dubbla utsiktspunkten som vänsteraktivist i Palestinagrupperna, och briljant ung jurist hos kändisadvokaten Henning Sjöstrand. Aktivisterna har ett sjå att hålla rågången klar mot de danska bankrånarna i Blekingegadsligan, och de västtyska kamraterna i RAF.

Genom Erics käresta Gertrude kommer vi i kontakt med den västtyska häxbrygden av terrorister, sympatisörer, våld och yrkesförbud. Guillou påminner om att ”för de tyska kamraterna fanns en arvsynd”, den avgörande frågan som hängde i luften mellan två generationer: ”Vad gjorde du under kriget, pappa?”


Detta är en svart epok i Efterkrigstysklands historia. Heinrich Böll talar om ”det offentliga medvetandets undantagstillstånd”. Förtjust avlägger vår hjälte visit hemma hos Böll och hjälper honom generöst med input till Katarina Blums förlorade heder, Bölls vidräkning med Springerpressen.

Titeln De som dödar drömmar sover aldrig är ett romantiskt klotter på väggen i Bölls samtida Tyskland, riktat mot de statsbärande partierna. När staten för krig mot sina egna medborgare faller rättsstaten samman. Höger eller vänster, rättsstaten måste försvaras. Något att dra sig till minnes nu när partierna övertrumfar varandra i idyllbeskrivningar av det svenska folkhemmets 70-tal.

I jämförelse med Västtyskland var Sverige förstås en idyll, men med sin egen allvarliga röta. 1973 var ju året när Jan Guillou och Peter Bratt avslöjade IB, den socialdemokratiska regeringens hemliga informationsbyrå, med Guillous ord ”en av regeringen sanktionerad förbrytarorganisation utanför lagen”. Som sådan unik i västvärlden, enligt författaren.


Här antyds en rafflande väg till upptäckten av IB. Alla spionerar på alla. Eric och kamraterna tror först att det är Säpo som infiltrerar, men agenternas klumpighet är av ett nytt slag. Vänstergrupperna anlägger moteld i ett eget spionnätverk och avslöjar de nya fula fiskarna.

Här någonstans, på kompositionsnivån, ligger mina invändningar. Guillou har mycket att berätta, men IB-affären beskriver han tydligare i memoarerna, Ordets makt och vanmakt. Och den svenska vänsterns egen underrättelsetjänst är ett spännande tema som Guillou fuskar undan. Det väntar fortfarande på sin författare.

Men – mina invändningar väger lätt mot Guillous viktiga tes, rättsstaten är värd en mässa. Hur starkt skydd har egentligen det svenska rättsväsendet i dag? Svagt i praktiken. Det passar fint för vackert väder, men börjar det regna står vi utan paraply.

Det ska vara rejält avstånd mellan regeringen och det fria ordet, mellan makten och domstolarna.
I dag är det valdag, men förhoppningsvis kan vi fortfarande diskutera saken när rösterna har räknats.


Ulrika Knutson
Jan Guillou är kolumnist i Aftonbladet, därför recenseras hans bok av Ulrika Knutson, författare och kritiker.

ARTIKELN HANDLAR OM

Roman