Pension

Pension som straff

Av: 

Olle Svenning

BOKRECENSIONER

Olle Svenning om Marianne Rundströms bok om de ovilliga pensionärerna

Marianne Rundström.
Marianne Rundström.

RECENSION. Marianne Rundström är en av SVT:s främsta programledare och intervjuare: sympatisk, påläst, intresserad. Hon står aldrig i vägen för ämnet eller frågorna som diskuteras.

Rundström älskar sitt arbete. Nu är det snart förbi. Pensionens tvång slår till och villkoren gör henne rasande, fast hon behåller som alltid kontrollen.

I boken Passé lyfter hon sitt privata perspektiv till en allmän diskussion om åldersdiskriminering, ”ålderism” som hon kallar det. Experter kallas in för att bekräfta Rundströms teser: vi äldre är friska, vitala, kunniga och vill med få undantag fortsätta att arbeta, kanske rent av till 75 som Fredrik Reinfeldt med bifall från Rundström föreslagit.

Tvångsmässig pensionering är slöseri med individers kompetens. Antagligen är det också samhällsekonomiskt galet att lyfta ut människor ur en arbetsgemenskap bara för att de nått en viss kronologiskt uppmätt ålder. Men pensionsrätten är också ett skydd och en befrielse för de många som i decennier slitits ut fysiskt och psykiskt. Rundström nuddar vid vårdapparatens underbetalda och vid byggnadsarbetarnas fysiskt slitsamma uppgifter. Men dessa hennes reservationer väger ganska lätt jämförda med det väldiga utrymme hon i sin bok ger medievärldens många mer eller mindre stora egon.

En höjd eller fritt framförhandlad pensionsålder skulle gynna de välavlönade, högbildade och kraftigt drabba andra kategorier. Rundström erkänner hederligt nog den effekten.

Arbetet sägs, av Rundström, främja hälsa och socialt välbefinnande. Men vi vet ju att de psykiska sjukdomarna växer dramatiskt inom arbetslivet. Rundström hänvisar till progressiv arbetsrätt i Frankrike. Ett stort skrämmande fenomen där har varit den våg av självmord som drivits fram av groteskt pressade arbetsvillkor.

Arbetsmiljön måste bli bättre för att människor, också under pressade arbetsvillkor, ska kunna stanna kvar längre, skriver Rundström. Som om arbetsvillkoren vore ett terapeutiskt problem; det har annars främst med makt att göra, överordning – underordning.

Och just nu öppnas en arbetsmarknad mer segregerad, mer exploaterande än på ett halvt sekel med usla anställningsvillkor, korttidsvikariat, uthyrning och framväxten av ett nytt prekariat. Dessutom ska tio­tusentals flyktingar, enligt ett skrämmande politiskt samförstånd, placeras i så kallade enkla, lågavlönade jobb. Vår nya ­underklass.

Jag måste nog säga att Rundström, trots allt, har en något idyllisk syn på arbetslivet och att hennes sociala perspektiv är väl begränsade.

Det är de privata villkoren som särskilt starkt laddar Rundströms text: Varför måste jag lämna mitt jobb? Hur ska livet överhuvud taget kunna gå vidare och finns det några värden av ­betydelse utanför arbetslivet? Frågorna blir närmast existentiella.

Något ängslig blir jag ändå inför Rundströms måttlösa hyllning till lönearbete. Finns det inte ett stort och rikt civilt samhälle att verka inom? Är inte tillvaron oändligt mycket rikare än bara arbete? Har vi inte, som Paul Lafargue formulerade det, rätt till lättja?

Rundström suckar: Nu återstår snart bara tårtan, tacktalen och de andra ceremonielen kring den levande begravning som kallas pensionering.

Personligen är jag främmande för dessa känslor. Jag lämnade den redaktion jag periodvis älskat men jag har aldrig för en sekund velat återgå till det livet.

Vilket oerhört privilegium det är att äntligen ha tid för läsning, sammanhängande skrivarbete och ordnat socialt liv.

ANNONS

Rea inför jul på storsäljarna i vår bokshop – köp julklapparna här!

Extern länk från Aftonbladet

Beställ här!

Publisert:

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!

ÄMNEN I ARTIKELN

Pension