Det här är bara början

BOKRECENSIONER

Martina Montelius om Jenny Högströms poesidebut

Foto: Jenny Högström poesidebuterar.

Vad är poesi? Det är mer än liknelser. Det är när orden blir något mer än sitt konkreta innehåll. När de bereder plats för sig själva i mottagarens inre luftrum och därmed transformerar tankevärlden. Att skriva poesi är att försätta sitt eget språk i ett hypnagogt tillstånd, där ordboksdefinitionerna är förpassade till en liten städskrubb med dörren öppen bara en aning på glänt.

Där är inte Jenny Högström – än. För henne, i debutdiktsamlingen En liten bok om kött och chark, är det snarare begreppen och tillstånden, de själsliga och de fysiska, som får nya gestalter. Boken tar spjärn mot en graviditet. Eller rättare: den är invirad

i en graviditet. Gravid med sig själv. Ja, det är en oförlöst bok, på gott och ont.

Stundtals bränner jag mig på den; det är när den mänskliga grossessen tvinnas samman med djurens, samhällenas, världens ständiga kretsloppsharvande från blodig födsel via slitsamt liv till obeveklig död: ”Köttet är hö,/köttet är en ö/ – eller en spegel, en förseglad kista.”

Graviditeten kan onekligen ge klaustrofobiska associationer till barnet som levande begravt i mammans köttmassa, till inre organ som mödosamt stuvas om i ett överfullt, infettat fängelse. Aldrig är väl en människa så mycket djur som när hon avlar, bär och föder barn. Födandet slutar heller aldrig vara brutalt, hur modern västvärldens mödravård än blir. Jag menar därmed inte att jag känner igen mig. Inte alls. Men inget säger att läsaren måste kunna spegla sig i dikten. Snarare vill hon väl expandera, likt en livmoder med oskattbar last.

Min invändning mot den här boken är snarare att den inte tillräckligt utmanar sig själv. Jenny Högström nöjer sig här och var med att beskriva enkla saker på krångliga sätt, i hopp om att det därmed ska bli poetiskt: “hjärtljudet galopperar galopperar galopperar/genom rummet/obändigt, dumdristigt, snabbt.” Ja, diktjaget var på ultraljudsundersökning. Det ingår när man är gravid, och det kan kännas omvälvande.

Men en omskrivning, en abstrakt bild för något konkret, är inte detsamma som en dikt. Inte heller är en beskrivning av en oönskad känsla, som rädsla för att barnet ska dö, nödvändigtvis en dikt. Det är en beskrivning. Och kanske är ingenting svårare för en författare än att komma runt den kastrerande effekten av onödiga beskrivningar och konstruerade metaforer. Det är en hjälm man måste ta av sig, så att fontanellen blottas och något riskeras i varje bokstav. Först när författaren tar en risk kan läsaren reagera på texten, och börja svara på den inom sig.

Jag vill se denna associationsrika bok som en början. Att läsa en mindre ansträngd Jenny Högström vore säkerligen en stor upplevelse. Författaren måste klara att vända blicken från sin ordkonst och låta den börja tala för sig själv, som en annan dåre. Först då kan jag sluta fundera över om jag ska vara imponerad av Jenny Högström eller inte, och i stället låta mig bortföras av det som faktiskt står på sidorna. Bort med poesiansatserna. Låt orden bestämma själva. Jag tror att Jenny Högström kan göra det.

Martina Montelius

Jenny Högström är kritiker i Aftonbladet Kultur. Därför recenseras boken av Martina Montelius, kritiker i Expressen.