Gruvliga grevar

BOKRECENSIONER

Barbro Westling om Edward St Aubyns ”Romanerna om Patrick Melrose, vol 1”

Foto: Herrskap & helvete Edward St Aubyn (född 1960), slog igenom med ”Romanerna om Patrick Melrose”, som utkom mellan 1992 och 2012. Nu kommer böckerna på svenska i en volym.

BOKRECENSION. Helvetet är de andra påstod en gång Jean-Paul Sartre och i Edward St Aubyns fall kan påståendet ytterligare preciseras. Helvetet är fadern, traditionen och den brittiska överklassen. I sviten Romanerna om Patrick Melrose berättar St Aubyn om de vidrigheter han själv växt upp med. Mest remarkabelt är kanske den litterära bravur med vilken han går i land med det.

Aldrig har jag läst en så förfärande beskrivning av känslokyla och av ett barns utsatthet. Det är närmast outhärdligt att läsa. Hur femårige Patrick under faderns sexuella övergrepp förflyttar sig ut ur sin egen kropp, blir den ödla som slinker bort utmed gardinstången. Hur han är nära att slukas av skräck på väg nerför sommarvillans mörka trappa, krampaktigt hållande sin mors glas i handen.

Och hur romanen efter sådana känslostarka partier bara övergår i att med gott humör skildra föräldrarnas håglösa och ödesmättade uppladdning inför kvällens middagsbjudning.

Davids övergrepp på sonen är den värsta scenen men det finns fler, där utstuderad cynism och långt drivet människoförakt får utlopp. Klass, gamla anor, kön, ålder, hemland, intelligens, skönhet, verbal förmåga – facken är många på värdeskalan men under- och överordningen av människor är tvångsmässigt definitiv.

David minns inte utan viss förnöjelse hur han tvingat sin hustru Eleanor (rik ung amerikanska) att bokstavligen och på alla fyra äta upp en förflugen kommentar om alla fikon som gick till spillo på marken. Villigheten till förnedring kvalificerade henne till äktenskapet som fortsatte i fysisk och psykisk misshandel.

Samlingens tre romaner är korta. Koncisa skulle man kunna säga och översättaren Erik Andersson har väl fångat det knappa och underförstådda som gör engelsk konversation till en såphal och intellektuellt utmanande berg- och dalbana.

Glöm det visar hur identitet grundläggs som flykt och hölje. Som ett bort från det plågande mellanmänskliga. Det som tycks betyda så rasande lite och som sviks för en punchline. En tillvaro där barn betyder ingenting. Den enda dagen i familjens vackra egendom i Provence pågår och är fasansfullt lång. Skydd genom ironi. Skräck för att vara tråkig. Massor av missbruk.

I Dåliga nyheter har drygt tio år förflutit och Patrick är på väg att hämta kvarlevorna av sin döde far i New York. Han bor på lyxhotellet Le Pierre medan han febrilt ägnar sig åt tabletter, amfetamin, heroin och kokain för att inte ta livet av sig. Att uppnå fullständig okroppslighet eller åtminstone bevara höljet enligt principen: ju mer känslomässigt uppjagad inåt, desto mer likgiltig och avspänd utåt. Faderns ord igen: ”Iaktta allting … lita inte på någon … avsky din mor … att anstränga sig är vulgärt … allt var bättre på sjuttonhundratalet”.

I Visst hopp är Patrick själv över trettio och åter i England där han bevistar en societetsbjudning på ett gods i the Cotswolds. Avtänd och utan pengar möter han alla igen men, till sist, märkligt upprymd över att möjligen för egen del ha överlevt det värsta. Hur det slutar vet vi när nästa volym med resterande två romaner kommer i svensk översättning till våren.

Det slående med St Aubyns tre kortromaner är trots allt inte det självbiografiska utan den imponerande förmågan att byta inkännande perspektiv. Författaren berättar inifrån flera personer och fokuserar på, inte vad de känner, utan på vad de tänker. Det befriar språket från kletighet, samtidigt som berättandet blir spännande sakligt och på riktigt reflekterande. Och däremellan vanvettigt roligt

Det är fakta att längst ut i grevskapet Cornwall tronar fortfarande slottet St Michaels Mount i familjen St Aubyns ägo och att vi lystet sitter i svenska tv-soffor i väntan på mer Brideshead revisited, mer Downtown Abbey. Edward St Aubyn tar årgångsvinerna, borstarna av grävlingshår, bildningen, sidenöverkasten från Fortuny, de träffsäkra sarkasmerna och blottar det dödande gift de rymmer. Och det är rakt igenom hemskt lärorikt och rasande underhållande.

ARTIKELN HANDLAR OM

Böcker