Världsbäst på ångest

Cecilia Blomberg om Nina Hemmingssons nya album – med pessimismen som ledstjärna

Bild ur Nina Hemmingssons bok ”På a svarar jag hej då”.
BOKRECENSIONER

”JAG ORKAR INTE MER. Eller det gör jag ju, men ni FATTAR PRINCIPEN”, står det i spretiga magentafärgade bokstäver över en halv sida. Tanken tillhör någon sorts varelse med vassa tänder och lite slarviga konturer i blyerts och med tassarna nedstoppade i fyra högklackade svarta stövletter. Stövletterna som på en annan sida blir bilden för normalitet. Allt för att försöka passa in och vara fin.

På a svarar jag hej då är en rasande, inre monolog som balanserar mellan det drastiskt komiska och en bottenlös ensamhet. För vem har sagt att pessimism inte kan ge livet riktning och mening? Det gäller bara att hålla just det yttre på plats, så att ingen kan ana kaoset som pågår innanför. Det har alltid varit en av Nina Hemmingssons deviser. Så är det också den här gången.


Det är en bild per sida. En genomförd idé per sida. Inga serierutor, utan snarare en organiserad skissbok där blad har rivits ut för att sen fogas ihop igen i en ny ordning. Jag gillar det formgreppet. Det passar med en bild per sida, för det är väldigt ensamt i den här boken. Kanske ensammare än på länge. Taggar sticker ut ur kroppen på de lite kantiga och hålögda Hemmingssonska kvinnorna. Taggarna går liksom inte att slipa ner hur fin klänningen än är. Hold me tight, tänker en av dem och hon ser ut som ett mordredskap.

Vi är många som haft en bild av Nina Hemmingsson vid skrivbordet för att hämta kraft ur. Hon är så bra på den där tomma dialogen mellan människor när alla pratar förbi varandra. Men här är det knappt någon dialog, utan texten maler på därinne i huvudena på alla möjliga märkliga figurer. Spöken, djur, kvinnor. Återigen syns ensamma hus och en och annan man skymtar förbi och stoltserar med sitt kön.


Det är lite som en samling aforismer, men utan de pretentioner och den högstämdhet som brukar följa med genren där ju ofta manliga författare tagit på sig rollen som sanningssägare.

Här händer något större när bild och text jobbar ihop för att fästa ångesten på pappret. En bok som är en perfekt kompis att återvända till när det är körigt i livet. För även om just kommunikation är det som mänskligheten nog är allra sämst på i Nina Hemmingssons universum, så är hon själv världsbäst på att dela med sig av livets jobbiga existentiella tankar. Tack för det.


Cecilia Blomberg
Nina Hemmingsson medarbetar på Aftonbladets kultursidor, därför bad vi Cecilia Blomberg, programchef och konstkritiker på Sveriges Radios kulturredaktion, att recensera boken.

FAKTA

SERIER

»  På a svarar jag hej då

Nina Hemmingsson

Orosdi-Back

ARTIKELN HANDLAR OM